Arbetssätt

För oss har det varit viktigt att integrera samiska önskemål och perspektiv i arbetssättet. Sametinget och Sameföreningen i Lycksele/Líksjuon Sámiensiäbrrie har arbetat i projektet från början och varit tongivande i hur vi skall hantera kvarlevor och ceremonin. Starka traditionsbärande äldre samer har deltagit i arbetet och framfört önskemål som tagits till vara. Vi har haft en stark samisk representation på arbetsmötena och de samiska rösterna har haft sista ordet så långt det varit möjligt. Detta har varit deras roll som hemställande part och vi har tagit det på allvar.

Sameföreningen har haft ensam beslutsrätt kring kvarlevorna i egenskap av hemställande grupp och alla organisationer har tillmötesgått sameföreningens och enskilda samers önskemål i utformandet av ceremonin och handhavandet av kvarlevorna, så långt det varit möjligt inom ramarna för deras uppdrag.

Inkluderande förhållningssätt

Det är alltid svårt att nå alla berörda med rätt information, och särskilt som vi inte hade någon kunskap om vilka efterlevande som var berörda av repatrieringen. Vi har försökt jobba brett och på olika sätt för att fånga in synpunkter och delge information. Här är några exempel:

• Alla samiska föreningar i Västerbotten informerades om repatrieringen och bjöds in till dialog via Facebook i januari. Ett informationstillfälle ägde rum under samiska veckan i Umeå i mars 2019.
• Västerbottens museum informerade om repatrieringen på sitt referensgruppsmöte dit alla samiska föreningar och samebyar var inbjudna. Efter referensgruppsmötet ordnade Líksjuon Sámiensiäbrrie ett möte för alla samer som ville diskutera repatrieringen och delta i arbetet, dock var det ingen som kom till detta möte.
• Lycksele kommun har berättat om projektet och hur kommunen, kyrkan, Sametinget, Sameföreningen och Västerbotten museum har samarbetat för att åstadkomma försoning och återbegravning. Vilka områden som var berörda av begravningsplikten redovisades också. Detta har skett på möten och via kommunens hemsida. Under april och maj hölls öppna möten för allmänheten i Lycksele.
• I ett flygblad som spreds på Jokkmokks marknad, Samiska veckan i Umeå, samt Folk- och Kulturmässan i Eskilstuna har kontaktuppgifter och en uppmaning att delta gått ut till hundratals individer.
• För att fånga upp andra önskemål och informera utanför Lycksele har inbjudningar gått ut via annonsblad och andra kanaler till möten/föredrag som hållits i Åsele-Dorotea, Vilhelmina, Ammarnäs och Tärnaby.
• Lycksele kommun ordnade en föreläsning på Skogsmuseet om släktforskning, Lyckseles och den omgivande regionens historia, så att människor skulle få en chans att ta reda på om de hade släkt på kyrkogården och i sin tur sprida kunskap om hur man tar reda på detta till släkt och vänner.
• Flera workshops och informationsmöten har hållits för personal och chefer i Lycksele kommun, om händelserna 1950 och om kolonialismen i norra Sverige. På Ledarforum i Lycksele kommun bearbetade vi även ämnet rasism och vikten av att ta ansvar för ett tryggt socialt klimat som ledare i en grupp.

Samiska önskemål och behov i ceremonin

Önskemål från samer var att naturen skulle representeras i ceremonin, att alla skulle få möjlighet att göra sin egen ritual vid gravöppningen, att få ta med jord från de egna markerna, att traditionell jojk skulle framföras. Önskemål om att kunna medföra jord från de egna markerna inkom vid besöket i Ammarnäs och tillmötesgicks av projektet. Länsstyrelsen tillfrågades och godkände förfaringssättet eftersom det var förenligt med gällande lagar. I Tärnaby kom ett önskemål om samisk representation då kvarlevorna packades ner i näveraskarna på museet, för att säkerställa att det verkligen var de samiska kvarlevorna som återfördes. Även detta godtogs. Närvarande som observatör vid nedläggningen var Lis-Marie Hjortfors från Sametingets etiska råd.

Svenskt och samiskt

Alla som låg på kyrkogården var inte samer. Ca 40% var inskrivna under titeln "nybyggare" i kyrkböckerna som finns kvar. Dessa kan ha varit samer eller icke-samer. Människorna på kyrkogården ligger svepta i näver och i kistor. De olika begravningstraditionerna avspeglar sannolikt kulturell tillhörighet.

Det fanns bakomliggande motiv till att gräva upp så många mänskliga kvarlevor, vilka hade sin grund i rasbiologiska tänkesätt. Det finns dokument som visar att samiska kvarlevor önskades till en persons samling. Uppgrävningen drabbade alla på kyrkogården. Det rasistiska motivet, samt det faktum att samer är i majoritet på kyrkogården och att platsen sedan läge varit en känd mötesplats för samer, gör att ärendet blir ett urfolksärende. I och med detta får Líksjuon Sámiensiäbrrie rollen som hemställande part tillsammans med myndigheten Sametinget. Detta följer urfolkskonventionen.

Försoningsprocess

Att arbeta med repatriering är en del i en försoningsprocess enligt internationell förebild, vilket kräver att museerna inkluderas i processen. Ett separatistiskt förfaringssätt utan museer är ett önskemål som inte medger repatriering, det vill säga ett försoningsarbete. Att alla inte vill ha försoning är förståeligt, men repatrieringen i Lycksele var ett försoningsarbete och ceremonin var en försoningsceremoni. Sameföreningen, Sametinget, Svenska kyrkan, Lycksele kommun och Västerbottens museum är i sin fulla rätt att arbeta med försoning, även om alla samer kanske inte känner sig bekväma med det.

ADRIANA AURELIUS