onsdag 20 november 2019

Flaggbärare Lorenz Åsdell med dotter.

Instruktioner ges innan askarna med kvarlevor ankommer från Västerbottens museum i Umeå.

Spänd väntan.

Näveraskarna läggs ut på bårar.

Processionen startar.

Tal och jojkar till de döda.

Mot kyrkogården.

På väg till den gamla kyrkogården på Gammplatsen.

Även Aina Jonsson deltog i ceremonin, trots sin höga ålder.

Vid graven där askarna lades ner.

Alla sin ville fick skotta jord över askarna.

Ordförande för Lycksele sameförening Mikael Jakobsson.

Sametingets ordförande Paulus Kuoljok och projektledaren för repatrieringen Adriana Aurelius.

Så gick arbetet med repatrieringen till

Här finns bilder från ceremonin i Lycksele samt mer information om förarbetet. Sättet som Líksjuon Sámiensiäbrrie och arbetsgruppen kring repatrieringen har arbetat kan tjäna som förebild för andra repatrieringar i framtiden. Projektledaren Adriana Aurelius berättar hur arbetet gått till och vilka principer som varit vägledande.

Arbetssätt

För oss har det varit viktigt att integrera samiska önskemål och perspektiv i arbetssättet. Sametinget och Sameföreningen i Lycksele/Líksjuon Sámiensiäbrrie har arbetat i projektet från början och varit tongivande i hur vi skall hantera kvarlevor och ceremonin. Starka traditionsbärande äldre samer har deltagit i arbetet och framfört önskemål som tagits till vara. Vi har haft en stark samisk representation på arbetsmötena och de samiska rösterna har haft sista ordet så långt det varit möjligt. Detta har varit deras roll som hemställande part och vi har tagit det på allvar.

Sameföreningen har haft ensam beslutsrätt kring kvarlevorna i egenskap av hemställande grupp och alla organisationer har tillmötesgått sameföreningens och enskilda samers önskemål i utformandet av ceremonin och handhavandet av kvarlevorna, så långt det varit möjligt inom ramarna för deras uppdrag.

Inkluderande förhållningssätt

Det är alltid svårt att nå alla berörda med rätt information, och särskilt som vi inte hade någon kunskap om vilka efterlevande som var berörda av repatrieringen. Vi har försökt jobba brett och på olika sätt för att fånga in synpunkter och delge information. Här är några exempel:

  • Alla samiska föreningar i Västerbotten informerades om repatrieringen och bjöds in till dialog via Facebook i januari. Ett informationstillfälle ägde rum under samiska veckan i Umeå i mars 2019.
  • Västerbottens museum informerade om repatrieringen på sitt referensgruppsmöte dit alla samiska föreningar och samebyar var inbjudna. Efter referensgruppsmötet ordnade Líksjuon Sámiensiäbrrie ett möte för alla samer som ville diskutera repatrieringen och delta i arbetet, dock var det ingen som kom till detta möte.
  • Lycksele kommun har berättat om projektet och hur kommunen, kyrkan, Sametinget, Sameföreningen och Västerbotten museum har samarbetat för att åstadkomma försoning och återbegravning. Vilka områden som var berörda av begravningsplikten redovisades också. Detta har skett på möten och via kommunens hemsida. Under april och maj hölls öppna möten för allmänheten i Lycksele.
  • I ett flygblad som spreds på Jokkmokks marknad, Samiska veckan i Umeå, samt Folk- och Kulturmässan i Eskilstuna har kontaktuppgifter och en uppmaning att delta gått ut till hundratals individer.
  • För att fånga upp andra önskemål och informera utanför Lycksele har inbjudningar gått ut via annonsblad och andra kanaler till möten/föredrag som hållits i Åsele-Dorotea, Vilhelmina, Ammarnäs och Tärnaby.
  • Lycksele kommun ordnade en föreläsning på Skogsmuseet om släktforskning, Lyckseles och den omgivande regionens historia, så att människor skulle få en chans att ta reda på om de hade släkt på kyrkogården och i sin tur sprida kunskap om hur man tar reda på detta till släkt och vänner.
  • Flera workshops och informationsmöten har hållits för personal och chefer i Lycksele kommun, om händelserna 1950 och om kolonialismen i norra Sverige. På Ledarforum i Lycksele kommun bearbetade vi även ämnet rasism och vikten av att ta ansvar för ett tryggt socialt klimat som ledare i en grupp.

Samiska önskemål och behov i ceremonin

Önskemål från samer var att naturen skulle representeras i ceremonin, att alla skulle få möjlighet att göra sin egen ritual vid gravöppningen, att få ta med jord från de egna markerna, att traditionell jojk skulle framföras. Önskemål om att kunna medföra jord från de egna markerna inkom vid besöket i Ammarnäs och tillmötesgicks av projektet. Länsstyrelsen tillfrågades och godkände förfaringssättet eftersom det var förenligt med gällande lagar. I Tärnaby kom ett önskemål om samisk representation då kvarlevorna packades ner i näveraskarna på museet, för att säkerställa att det verkligen var de samiska kvarlevorna som återfördes. Även detta godtogs. Närvarande som observatör vid nedläggningen var Lis-Marie Hjortfors från Sametingets etiska råd.

Svenskt och samiskt

Alla som låg på kyrkogården var inte samer. Ca 40% var inskrivna under titeln "nybyggare" i kyrkböckerna som finns kvar. Dessa kan ha varit samer eller icke-samer. Människorna på kyrkogården ligger svepta i näver och i kistor. De olika begravningstraditionerna avspeglar sannolikt kulturell tillhörighet.

Det fanns bakomliggande motiv till att gräva upp så många mänskliga kvarlevor, vilka hade sin grund i rasbiologiska tänkesätt. Det finns dokument som visar att samiska kvarlevor önskades till en persons samling. Uppgrävningen drabbade alla på kyrkogården. Det rasistiska motivet, samt det faktum att samer är i majoritet på kyrkogården och att platsen sedan läge varit en känd mötesplats för samer, gör att ärendet blir ett urfolksärende. I och med detta får Líksjuon Sámiensiäbrrie rollen som hemställande part tillsammans med myndigheten Sametinget. Detta följer urfolkskonventionen.

Försoningsprocess

Att arbeta med repatriering är en del i en försoningsprocess enligt internationell förebild, vilket kräver att museerna inkluderas i processen. Ett separatistiskt förfaringssätt utan museer är ett önskemål som inte medger repatriering, det vill säga ett försoningsarbete. Att alla inte vill ha försoning är förståeligt, men repatrieringen i Lycksele var ett försoningsarbete och ceremonin var en försoningsceremoni. Sameföreningen, Sametinget, Svenska kyrkan, Lycksele kommun och Västerbottens museum är i sin fulla rätt att arbeta med försoning, även om alla samer kanske inte känner sig bekväma med det.

 

ADRIANA AURELIUS

 

© Sametinget 2019
Uppdaterad: 2019-08-16

Om Sametinget

Sametinget är både en statlig myndighet med förvaltningsuppgifter och ett folkvalt samiskt parlament med uppdraget att verka för en levande samisk kultur i Sverige.

Myndigheten

Sametinget är en statlig myndighet under regeringen, med särskilt ansvar för språk, kultur och rennäring.

Det folkvalda organet

Det folkvalda parlamentet består av 31 ledamöter som träffas till plenum tre gånger per år. Styrelsen är ytterst ansvarig för Sametingets verksamhet.

Kontakt

Sametinget
Box 90, 981 22 GIRON / KIRUNA
Besök: Adolf Hedinsvägen 58
Tel 0980-780 30, Fax 0980-780 31
E-post kansli@sametinget.se

Kontaktformulär 
Så här behandlar vi dina personuppgifter

Öppettider:
Mån-Fre 08:30-12:00, 13:00-16:00
Sommartid:
Mån-Fre 08:30-12:00

MenyKultur
MenyKultur
På www.sametinget.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?