måndag 20 maj 2019
Sara Larsson
Sara Larsson. Foto: Anna Skielta.

Tal av Sara Larsson: "Samisk strategi för Arktis"

Tal av Sara Larsson i riksdagens förstakammarsal den 11 mars 2009 på ett seminarium om Arktis.

Tillåt mig inledningsvis lite retoriskt påstå att Sverige lika lite har en politik och strategi för Arktis som man har en trovärdig samepolitik. För att argumentera för min inledande tes vill jag sätta in detta i ett större miljö-, same- och geopolitiskt sammanhang.

Saknar makt
Vi samer saknar egen politisk makt och egna resurser för att förändra världen och bromsa klimatförändringarna. Däremot både vill och kan vi vara delaktiga i arbetet för en utveckla ett bärkraftigt samhälle. För att undvika att hamna i en offerroll, vilket annars är ganska lätt hänt som same, så vill jag direkt göra klart för både mig själv och alla andra, att samer också är delaktiga i den pågående klimatförändringen och den globala uppvärmningen – vi är inte enbart ett offer för den. Vi har också ett ansvar som jag som samepolitiker, måste vara beredd att ta.

Vilja att bevara livsmiljön

Ur ett samiskt perspektiv är alla frågor miljöfrågor. Miljön berör alla aspekter av våra liv och vår omgivning. Därför har Sametinget i sin verksamhet satt fokus på eallinbiras - vår livsmiljö - och utarbetat ett politiskt handlingsprogram för hur vi aktivt kan verka för att bevara en bärkraftig livsmiljö i framtiden, både i Sápmi och i Arktis. Denna inställning till miljöfrågor delas av andra urfolk i Arktis. Redan nu känner de effekterna av klimatförändringarna i sin vardag. För inuiterna i Alaska, Kanada, Grönland och vissa urfolk i Ryssland smälter bokstavligen både isen och permafrosten under deras fötter. Med detta är också deras försörjning, kultur och språk hotade. Miljön berör alla aspekter av deras liv!

Verkliga konsekvenser för urfolk
Sveriges Television (SVT) visar just nu dokumentärserien Nya vädrets offer. Där berättas det om ett smältande Arktis, och vi möter de människor som offras först i en allt varmare värld. Vi får där se klimathotets verkliga konsekvenser när vi bland andra möter inuiter på Grönland och i Alaska, indianer i Kanada och nenetser i Ryssland. Programledaren Samuel Idivuoma från SVT:s Sameredaktion framhöll i en presskommentar att man i dokumentärserien har tagit bort "khaki"-perspektivet genom att inte komma dit som ex-imperialister, som bara ställer frågor och sedan åker hem. ”Vi åker till dem som oss själva, träffar och pratar med dem som ett urfolk till ett annat”, sa Idivuoma.

Vardagsperspektiv
Vad gäller Klimatförändringarnas konsekvenser för samerna så är renskötarens vardagsperspektiv enklast att förstå. Det finns facit över de senaste decennierna och det finns siffror som talar ett tydligt språk. Den totala kostnaden för utfodring av renar i Sverige de två senaste åren 2007-2008 kostade staten 45 miljoner kronor. Lika mycket betalade näringen själv. Dåliga betesvintrar är förvisso ingenting nytt för rennäringen. Det har man viss beredskap för. Men flera dåliga betesvintrar i rad, som dessutom drabbar nästan hela renskötselområdet, är nytt och det har näringen ingen beredskap för. Ändå tror jag inte att det finns någon anledning att börja skriva rennäringens dödsruna. Klimatförändringen i sig är en långsam process. Betydligt långsammare än de omvälvande samhällsförändringar i renskötselområdet som skett under de senaste 50 – 100 åren.

Teknisk fråga

För renens del är det, biologiskt sett, inget större problem. I Sverige har vi idag en skogsrenskötsel som är en del av skogslandets ekologi i både Norr- och Västerbotten, där renen och renskötaren anpassat sig både till värme och besvärande insekter. Dåliga betesvintrar med isbildning och skare är kanske mer en teknisk/ekonomisk fråga och inte en biologisk fråga. Betet finns. Den är bara inte tillgänglig. Tekniska frågor är människan duktig på att lösa och jag helt säker på att vi kommer att få se olika lösningar som lindrar de ekonomiska följderna av låst vinterbete.

Lediga arealer

Det finns också en ansenlig areal ledig renbeteskapacitet i Sverige som kan aktiveras och som av och till redan har aktiverats i nödlägen. De biologiska konsekvenserna av klimatförändringarna tar sannolikt ut varandra och slutresultatet blir plus minus noll. Varmare somrar med längre vegetationsperiod och ökad tillväxt följs av kortare men fuktigare och varmare vintrar med töväder, is och skare.

Om biologin är hanterbar kan det vara mera bekymmersamt med de samhällsförändringar som ett varmare klimat i Sápmi kan leda till…

Kamp om naturresurser
Ett varmare Arktis blir också ett tillgängligare Arktis. Den ökade tillgängligheten har redan skapat en kamp om naturresurser, framför allt mineraler, olja och gas. Det finns de som spår att en stor del av världens energiförsörjning kommer att flyttas från Mellanöstern till norra halvklotet.

Historien upprepar sig
Historien har en tendens upprepa sig. För 400 år sedan var Sápmi, på samma sätt som Arktis, ett mytomspunnet Ultima Thule – det yttersta Norden som befolkades av allehanda märkliga varelser. Området tycktes vara rikt på allehanda resurser. Det var en attraktion som lockade rövarhopar, äventyrare, vetenskapsmän, kungamaktens och tsarens män. Rikskansler Axel Oxenstiernas beryktade uttalande från 1600-talet om att man i Lappland ”hava vi ett Indien” kan i dag nästan betraktas som en underdrift, mot bakgrund av de vinster som mineralutvinningen, vattenkraften, skogen m.m. genererat i Sápmi – vinster som helt hamnat i andras djupa fickor. Förhoppningsvis kommer den koloniala logiken inte få ett fritt spelrum igen.

Möjligheter
För i det globala perspektivet handlar det inte bara om katastrofscenarior utan också om möjligheter. Det finns stora möjligheter till en positiv utveckling av Arktis och urfolkssamhällena. Men det förutsätter att besluten inte tas så snabbt att urfolken körs över. Här finns unika möjligheter att ta till vara urfolkens kunnande och därmed undvika att förstöra och förgöra den arktiska miljön. En av dessa unika möjligheter ser vi nu realiseras när samerna genom ett eget livsmiljöprogram avser att ytterligare öka samarbetet med andra urfolk i världen.

Forskning

En andra unik möjligheter börjar nu tas tillvara inom forskningen. Det finns ett stort mått av okunnighet om samerna och den samiska kulturen i det svenska samhället. Bristen på kunskap i breda svenska folklager har i många fall lett till att myter, fördomar och förutfattade meningar legat till grund för allt ifrån lagstiftning till samefientliga insändare i norrlandspressen.

Mer insikt
Utbildning och forskning spelar en mycket viktig roll för att ge oss bättre insikt över de koloniala maktstrukturerna som både styr det samiska och svenska samhället och interaktionen mellan dessa samhällen. Inom ramen för Arktisk Råd och Internationella Polaråret (IPY) har betydande forskningsinsatser gjorts inom det naturvetenskapliga området bl.a. kopplat till frågeställningar om klimatförändringarna, numera har också humaniora kommit på banan.

Bra nätverk
En tredje unik möjlighet att ta tillvara urfolksperspektivet är genom det internationella samfundet. De arktiska staterna har tillsammans med andra stater och genom regionala och internationella organisationer och nätverk skapat bra plattformar för en mer initierad dialog. Jag tänker på Arktiskt Råd, Barents Råd, EU och olika FN- organ. Arktiskt Råd måste särskilt framhållas sett från ett urfolksperspektiv. Där sitter berörda urfolk som permanenta deltagare runt förhandlingsbordet. Urfolks permanenta representanter har alla rättigheter utom rösträtt. Arrangemanget med att släppa in urfolken i stugvärmen är unikt och var faktiskt ett svensk initiativ som blev en realitet när Arktiskt Råd bildades 1996. I detta sammanhang vill jag berömma Internationella Polaråret för att man satt den mänskliga dimensionen i centrum både i sitt internationella och i sina nationella program. Här har vi varit partners och inte ett ”problem”.

Partners
Så låt oss vara partners. Det innebär att mytbilden av oss samer som naturfolk måste nyanseras. Vi inte bara offer utan i allra högsta grad delaktiga i den pågående klimatförändringen. Den ökade motoriseringen i t.ex. rennäringen med motorcyklar, fyrhjulingar, helikoptrar och snöskotrar har bidragit till naturfolksfasaden fått repor i lacken. Visst! - i det stora hela är det samiska samhället och rennäringen en mindre miljöbov än en medelstor mekanisk industri. Det innebär inte att vi är fria från ansvar och skyldigheter. Vi vill och ska vara delaktiga i arbetet för en renare värld.

Sannolikt scenario
Det går att måla upp ett sannolikt scenario där stora förändringar i samhället minskar utrymmet för traditionell samisk mark- och resursanvändning. Som en följd av ett varmare Sápmi får vi:

  • ökad befolkning
  • ökade jordbruksarealer
  • intensivare skogsbruk
  • mer koncentrerade barrskogar
  • energiutvinning från biomassa, vindkraftparker och orörda älvsträckor
  • en fjällturism som konkurrerar om krympande kalfjällsområden och ”de sista vildmarkerna”

Ändrad markanvändning
Den här ändrade markanvändningen ut löser nya hot. Konkurrensen om de samiska markerna i renskötselområdet ökar dramatiskt. Det här innebär för mig som samepolitiker och för Sametinget och för hela det samiska samhället att politiskt laddade frågor som ägande- och förfoganderätt, lokal samisk förvaltning och samiskt självbestämmande måste ges mycket hög prioritet för att klara kommande anpassningsbehov. Vi måste med egen kraft leda anpassningen och utvecklingen av det samiska samhället och det kan vi bara göra om vi förfogar över och förvaltar våra egna resurser.

Ingen kan förneka rättsövergreppen
Detta är kärnan av problemet . I en signerad ledare i Dagens Nyheter den 17 februari detta år, rubricerad ”Laglös samepolitik”, konstaterar Claes-Göran Kjellander att det numera knappast finns någon jurist eller historiker med insikter om den samiska historien som kan förneka att samerna utsatts för rättsövergrepp. Deras marker och rättigheter har konfiskerats, de har tvångsförflyttats m.m. År 1998 bad den dåvarande jordbruksministern Annika Åhnberg om ursäkt på regeringen vägnar för rättsövergrepp och oförrätter mot samerna i det förgångna. Som mycket annat verkar det stanna där. Den nuvarande regeringen under ledning av statsminister Reinfeldt verkar också vara ovillig att komma till skott. Alliansens speciella arbetsgrupp för samefrågor bereder en samepolitisk proposition som förväntas föreläggas riksdagen under 2010, verkar vara djupt splittrad. Allt tyder på att propositionen kommer att bli tämligen urvattnad.

Ointresse för värdig samepolitik?
Vi har också ett riksdagssval hösten 2010 och ingen regering med överlevnadsinstinkt vågar nog provocera sina väljargrupper i norr med reformer som kan uppfattas som samevänliga. Dessutom har Sverigedemokraterna tagit skeden ur mun och klart sagt att ”lapparna” skall hållas kort. Sett utifrån perspektivet av en ”laglös samepolitik” ter sig hoten från möjliga klimatförändringar som ohanterbara. Men tro för den delen inte att vi har gett upp. Den svenska riksdagens och regeringens uppenbara ointresse att ersätta en ”laglös samepolitik” med en samlad samepolitik som är värdig en rättsstat kommer inte att belönas, snarare tvärtom.

Internationella domstolar

Om det samiska folket och den svenska staten inte kan lösa sina mellanhavanden i dialog och samverkan, finns det alltid möjlighet att vända sig internationella organ och domstolar. Den vägen är riskfylld, komplicerad och kostsam och det finns ingen garanti för att konflikterna biläggs. Det är väl ingen som rekommenderar denna lösning, men det är den svenska staten som bestämmer vägvalet – inte det samiska folket.

Två sidor av samma mynt

I inledningen av mitt anförande sa jag retoriskt att Sverige lika lite har en politik och strategi för Arktis som man har en trovärdig samepolitik. Med det ville jag givetvis ha sagt att en politik och strategi för Arktis och en trovärdig samepolitik är två sidor av samma mynt. Att sätta in diskussionen om samernas och de arktiska urfolkens rätt till självbestämmande, rätt till mark, renbete, jakt, fiske och resurser i en bred arktisk politisk, ekonomisk, social och kulturell kontext skulle både berörda stater och urfolk ha stor nytta av. Att Sveriges regering och riksdag försöker hantera samerna och samiskrelaterade frågor enbart som renodlat svenska inrikespolitiska problem är lika misslyckat som att Sverige ensamt inom ramen för nationalstatens gränser skulle försöka hantera klimatförändringarna.

Tack.

© Sametinget 2019
Uppdaterad: 2014-12-02

Om Sametinget

Sametinget är både en statlig myndighet med förvaltningsuppgifter och ett folkvalt samiskt parlament med uppdraget att verka för en levande samisk kultur i Sverige.

Myndigheten

Sametinget är en statlig myndighet under regeringen, med särskilt ansvar för språk, kultur och rennäring.

Det folkvalda organet

Det folkvalda parlamentet består av 31 ledamöter som träffas till plenum tre gånger per år. Styrelsen är ytterst ansvarig för Sametingets verksamhet.

Kontakt

Sametinget
Box 90, 981 22 GIRON/KIRUNA
Besök: Adolf Hedinsvägen 58
Tel 0980-780 30, Fax 0980-780 31
E-post kansli@sametinget.se

Kontaktformulär 
Så här behandlar vi dina personuppgifter

Öppettider:
Mån-Fre 08:30-12:00, 13:00-16:00
Sommartid:
Mån-Fre 08:30-12:00

 

MenyPress
MenyPress
På www.sametinget.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?