lördag 20 juli 2019

Tal av Sara Larsson på Nordkalott-konferens

Anförande av Sara Larsson, styrelseledamot i Sametingets styrelse, på Nordkalottkonferensen den 9 augusti 2008 på temat Klimatförändringarnas påverkan på samernas levnadsförhållanden.

Konferensdeltagare
Mina damer och herrar

Ingen offerroll
Jag är ledamot i Sametingets styrelse där jag representerar Sametingspartiet Min Geaidnu. Här och nu representerar jag Sametingets politiska ledning, Sametingets styrelse. För att undvika att hamna i en offerroll, vilket annars är ganska lätt hänt som same, så ska jag direkt göra klart för både mig själv och alla andra att vi samer också är delaktiga i den pågående klimatförändringen, den globala uppvärmningen, inte enbart ett offer för den. Vi har också ett ansvar som jag som samepolitiker måste vara beredd att ta. Det ska sägas att det inte är så lätt alla gånger att vara klimatsmart same. 

Bakgrund
Jag bor och arbetar utanför det som är egentliga Nordkalotten. Jag härstammar från Klimpfjäll i Västerbotten och Vilhelmina Södra sameby, är utbildad humanekolog och tycker således att miljöfrågor är väldigt intressant. För tillfället arbetar jag som byråkrat på Länsstyrelsen och är renskötare ibland, eftersom jag har renar.

Viktigt att påverka
Jag har arbetat med samepolitik sedan 2001 främst därför att jag tycker det är viktigt att göra just min röst hörd och påverka framtiden. Målet med mitt politiska arbete är att den samiska kulturen ska överleva, utvecklas och stärkas. Om jag inte jobbade med samepolitik och rennäringsfrågor så skulle jag nog jobba med miljöfrågor. Då är vi på väg in i det som är rubriken på mitt anförande, nämligen "Klimatförändringarnas påverkan på samernas levnadsförhållanden".

Olika perspektiv
Var jag hamnar och vilka frågeställningar som är centrala beror på perspektiv. Som renskötare skulle jag sannolikt koncentrera mig på vardagliga frågeställningar som besvärliga betesförhållanden, ovisshet och försämrad lönsamhet. Som samepolitiker i svenska Sametinget kan jag välja ett mera allmänt samiskt perspektiv och landa i mera komplexa frågor som samiskt inflytande, självbestämmande och min egen roll som samepolitiker. Som same och urfolksföreträdare kan jag också välja ett urfolksperspektiv och se den pågående klimatförändringen som ett hot mot urfolkens kulturella och materiella existens i Arktis och konstatera att ett varmare Arktis är ett mera tillgängligt och attraktivt Arktis. Tillgängligt och attraktivt för dem som makt och pengar. Det har inte urfolken själva. Jag kommer att småvandra mellan de här tre perspektiven.

Scenarier eller verklighet
Sanningen är ju den att klimatförändringens påverkan på samernas levnadsvillkor handlar väldigt mycket om sannolikheter och framtidsscenarier. Även om det finns en hel del tydliga signaler om att något är på gång. Det enda som inte är scenarier utan vardag och verklighet är förvaltningsfrågor och maktfördelning.

Apropå klimatsmart
Klimatsmart, förresten! Vilket utslitet ord. Utslitet på två år. Jag roade mig med att kolla hur många träffar jag fick av ordet klimatsmart i svensk dagspress och etermedia på internet. 2007 hittade jag 550 klimatsmarta artiklar. Den siffran överträffades under det här årets tre första månader. Vi måste ha blivit klimatsmartare, vad det nu kan innebära. Detta sagt som en liten parentes.

Storskaliga naturingrepp
Nu får ni förlåta mig! Jag vill ändå vara liiite av offer. Det känns bekvämt på något sätt. Det som vi idag kallar miljötänkande är inget nytt i den samiska kulturen eller i de samiska näringarna. Att värna om betesresurserna, markerna, viltet och fisken har varit en förutsättning för att långsiktigt kunna leva på de samiska näringarna och överleva i det samiska området. En respekt för naturen och det levande finns också djupt rotad i den samiska kulturen. Historiskt, och än idag, har storskaliga naturingrepp i Sápmi, orsakats av andra aktörer än samerna själv.

Miljöbovar
Omfattande vattenkraftutbyggnader, turistanläggningar, okontrollerad skotertrafik, kalavverkning av skog och försurande nedfall är exempel på verksamheter och miljöbovar som påverkat den samiska naturmiljön på ett negativt sätt. Utan att vi kunnat påverka och hindra det. Det nya som händer är den pågående klimatförändringen med mildare väder, kortare vintrar och förändrad vegetation. Idag är de flesta renskötande samer överens om att under det senaste decenniet har skett stora förändringar som redan idag påverkar renskötarens vardag och yrkesverksamhet. Klimatförändringen är någonting som alla talar om och som vi samer är utsatta för utan att någon kan påverka det.

Nyanserad mytbild
Mytbilden av oss samer som naturfolk ska naturligtvis nyanseras och då är vi inte bara offer utan i allra högsta grad delaktiga i den pågående klimatförändringen. Den ökade motoriseringen i rennäringen med motorcyklar, fyrhjulingar, helikoptrar och snöskotrar har bidragit till att krackelera den vackra naturfolksfasaden. Visst! Vi är delaktiga men i det stora hela är det samiska samhället och rennäringen en mindre miljöbov än en medelstor mekanisk industri. Det innebär inte att vi är fria från ansvar och skyldigheter. Vi vill och ska vara delaktiga i arbetet för en renare värld.

Flera dimensioner
Rubriken ”Klimatförändringarnas påverkan på samernas levnadsförhållanden” rymmer många dimensioner. Allt från den enskilda renskötarens vinterbetesdramatik till internationell politik. För renskötaren handlar det om driftsteknik, tillgång på renbete och näringens ekonomi. Att överleva som företagare. Kort sagt; plånboks- och företagsekonomi.
För samebyn och det samiska samhället handlar det mera om frågor som förfoganderätt, förvaltning, demokrati och självbestämmande. Det finns också en global dimension som handlar om mänskliga rättigheter och urfolksfrågor. Om Sveriges internationella samvete. Det lilla rika landet långt i norr som alltid vill vara bäst i klassen.

Vardagsperspektiv
Renskötarens vardagsperspektiv är enklast att förstå. Det finns facit över de senaste decennierna och det finns siffror som talar ett tydligt språk. Någon djupsinnig samisk tänkare har sagt de bevingade orden; Förr var det renen som matade samen, idag är det samen som matar renen. 45 miljoner kronor de två senaste åren. Det är den totala kostnaden för utfordring av renar i Sverige. Staten har bidragit med hälften av kostnaderna. Bara i min hemsameby Vilhelmina södra har det kostat över två miljoner kronor. Både rennäringens företrädare och rennnäringsföretagarna vet att det här inte är långsiktigt hållbart. Näringens ekonomi klarar inte av det och rennäringsföretagarna vill inte heller vara ”tiggare” som tvingas be staten om pengar för att klara sin försörjning.

Dåliga betesvintrar
Dåliga betesvintrar är ingenting nytt för rennäringen. Det har man en viss beredskap för. Men flera dåliga betesvintrar i rad, som dessutom drabbar nästan hela renskötselområdet. Det är nytt och det har näringen ingen beredskap för. Men jag tror inte att det finns någon anledning att börja skriva rennäringens dödsruna.

Långsam klimatförändring
Klimatförändringen i sig är en långsam process. Betydligt långsammare än de omvälvande samhällsförändringar i renskötselområdet som skett under de senaste 50 – 100 åren. Rennäringen är mästare att anpassa sig till nya förhållanden och förändrad markanvändning och kommer också i framtiden att anpassa sig till ett varmare klimat. För renens del är det, biologiskt, inget större problem.

Teknisk fråga
I Sverige har vi idag en skogsrenskötsel som är en del av skogslandets ekologi i både Norr- och Västerbotten där renen och renskötaren anpassat sig både till värme och besvärande insekter. Vill man vara riktigt krass så är dåliga betesvintrar med isbildning och skare en teknisk/ekonomisk fråga och inte en biologisk fråga. Betet finns. Den är bara inte tillgänglig. Tekniska frågor är människan duktig på att lösa och jag helt säker på att vi kommer att få se olika lösningar som lindrar de ekonomiska följderna av låst vinterbete.

Lediga arealer
Det finns också en ansenlig areal ledig renbeteskapacitet i Sverige som kan aktiveras och som av och till har aktiverats i nödlägen. Vem vet hur mycket det egentligen finns. Jag menar då områden som inte kan kapitaliseras på annat sätt än som renbete. Vi minns åren efter reaktorolyckan i Tjernobyl, för mer än tjugo år sedan, då markägare i Älvdalen välkomnade renägare från de mest drabbade områden i Västerbotten till strålningsfria vinterland.

Renar inget problem i Hornslandet
För att inte tala om nutid. Ekoparken och den lilla halvön Hornslandet utanför Hudiksvall har varit vinterbetesland för 1000 renar från Jingevearie sameby i norra Jämtland. Två vintrar i rad. Svea skog, som förvaltar ekoparken tycker att det har fungerat bra. Renarna är inte något problem. Ortsbefolkningen är stormförtjust över den nya upplevelsen och sevärdheten på så nära håll. Speciellt under jul och nyår då man kan visa hemvändande hudikbor något så exotiskt som samisk renskötsel i havsbandet.

Nollsummespel
Dessutom kan enligt dagens samlade kunskap klimatförändringen inom renskötselområdet handla om ett nollsummespel i ett 100-års perspektiv. De biologiska konsekvenserna av klimatförändringen tar sannolikt ut varandra och slutresultatet blir plus minus noll. Varmare somrar med längre vegetationsperiod och ökad tillväxt följs av kortare men fuktigare och varmare vintrar med töväder, is och skare. En framtidsbild som är ganska lik de två senaste åren i svenska delen av Sápmi. Som renskötare kan jag nog vara orolig men ändå tänka ”att allt kan inte bara bli sämre”. Även om det finns en gräns för anpassning.

Oro för renskötseln som kulturbärare
Jag oroar mig faktiskt mindre för rennäringen som köttproducent än vad jag gör för rennäringen som bärare av traditionella kulturvärden och traditionell samisk kunskap. Farmning av renar har vi så nära inpå som på andra sidan svensk/finska gränsen men när det gäller samiska kärnvärden finns det inga tekniska lösningar.

Samhällsförändringar skapar nya hot
Om biologin är hanterbar kan det vara mera bekymmersamt med de samhällsförändringar som ett varmare klimat i Sápmi kan leda till. Det går att måla upp ett sannolikt scenario där stora förändringar i samhället minskar utrymmet för traditionell samisk mark- och resursanvändning.
Som en följd av ett varmare Sápmi får vi:

  • ökad befolkning,
  • ökade jordbruksarealer,
  • intensivare skogsbruk och mer koncentrerade barrskogar,
  • energiutvinning från biomassa, vindkraftparker och orörda älvsträckor,
  • en fjällturism som konkurrerar om krympande kalfjällsområden och ”de sista vildmarkerna”.

Den här ändrade markanvändningen utlöser nya hot.

Politiskt laddade frågor
Konkurrensen om de samiska markerna i renskötselområdet ökar dramatiskt. Det här innebär för mig som samepolitiker och för Sametinget och för hela det samiska samhället att politiskt laddade frågor som ägande- och förfoganderätt, lokal samisk förvaltning och samiskt självbestämmande måste ges mycket hög prioritet för att klara kommande anpassningsbehov. Vi måste med egen kraft leda anpassningen och utvecklingen av det samiska samhället och det kan vi bara göra om vi förfogar över och förvaltar våra egna resurser.

Komplex demokratiseringsprocess
I det här perspektivet, som politiker i Sametinget, är det min och vår uppgift att staka en samisk väg utifrån en samisk natur- och miljösyn samtidigt som vi arbetar för att stärka det samiska inflytandet i samhället. Det är komplext. Det är en process som tar tid men det går framåt om än långsamt. Det handlar om demokratiseringsprocess på nationell nivå.

Miljöflyktingar i Alaska
Den del av världen som påverkas snabbast och som också är känsligast för en uppvärmning är den arktiska regionen och då också norra Skandinavien och Sápmi – samernas land. I det här perspektivet finns det all anledning att vara orolig. Urfolken i Arktis är mest utsatta för klimatförändringen och redan idag finns det exempel på havsnära urfolksbyar i Alaska där människorna tvingats flytta och bli miljöflyktingar på grund av att marken eroderat under deras fötter.

Kamp om naturresurser i Arktis
Ett varmare Arktis är också ett tillgängligare Arktis och den tillgängligheten skapar en kamp om naturresurser och då framför allt mineraler, olja och gas. Det finns de som spår att en stor del av världens energiförsörjning kommer att flyttas från Mellanöstern till norra halvklotet. Samtidigt som det är olja och gas som idag står för en stor del av utsläppen av växthusgaser så är det ännu mera olja och gas som de stora nationerna är på jakt efter.

Möjlighet till positiv utveckling
I det globala perspektivet handlar det inte heller bara om katastrofscenarior utan också om möjligheter. Det finns stora möjligheter till en positiv utveckling av Arktis och urfolkssamhällena. Men det förutsätter att besluten inte tas så snabbt och att urfolken körs över. Här finns unika möjligheter att ta till vara urfolkens kunnande utan att förstöra och förgöra den arktiska miljön. Men det brinner i knutarna. Kampen om Arktis och förhoppningar om stora olje- och gasfyndigheter är verklighet idag. De kämpande nationerna är överens om är att det sannolikt finns otroliga möjligheter med Arktis, inte i dag eller i morgon, men på kanske 30 års sikt.

Samer vill vara delaktiga
Urfolksrörelsen som helhet måste engagera sig och det arbetet är igång. Det vi har att hoppas på är en värld av nationer som är förstående och visar respekt för urfolkens levnadsvillkor och förstår värdet av urfolkens kunnande och traditionella kunskap. Vi samer saknar egen politisk makt och egna resurser för att förändra världen men vi både vill och kan vara delaktiga i arbetet för en mäskligare miljö. Jag vill det, som renskötare, som sametingspolitiker och som urfolksrepresentant.

Önskan om politiska förändringar
Som politiker i Sametinget är min önskan att Sveriges statsminister i sin regeringsförklaring vid riksdagens öppnande i höst inleder med att säga:
- Sverige är en nation byggd på territorier av två folk, det samiska och det svenska. Då skulle det officiella Sverige slutgiltigt erkänna sitt koloniala förflutna. På samma sätt som Norge gjorde när kung Harald högtidstalade inför det norska Sametinget öppnande 1997. Det skulle bana väg för politiska förändringar på nationell nivå.

Tack för att ni lyssnat!

© Sametinget 2019
Uppdaterad: 2014-12-02

Om Sametinget

Sametinget är både en statlig myndighet med förvaltningsuppgifter och ett folkvalt samiskt parlament med uppdraget att verka för en levande samisk kultur i Sverige.

Myndigheten

Sametinget är en statlig myndighet under regeringen, med särskilt ansvar för språk, kultur och rennäring.

Det folkvalda organet

Det folkvalda parlamentet består av 31 ledamöter som träffas till plenum tre gånger per år. Styrelsen är ytterst ansvarig för Sametingets verksamhet.

Kontakt

Sametinget
Box 90, 981 22 GIRON / KIRUNA
Besök: Adolf Hedinsvägen 58
Tel 0980-780 30, Fax 0980-780 31
E-post kansli@sametinget.se

Kontaktformulär 
Så här behandlar vi dina personuppgifter

Öppettider:
Mån-Fre 08:30-12:00, 13:00-16:00
Sommartid:
Mån-Fre 08:30-12:00

 

MenyPress
MenyPress
På www.sametinget.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?