Uttalande om svensk samepolitik 2003
Uttalande om svensk samepolitik från Sametingets plenum i Lycksele 031022. Sametingspartierna Sámiid Riikkabelodat, Skogssamerna, Min geaidnu,
Laahkoeh, Mii Sámit, Renägarförbundet, Landspartiet Svenska Samer,
Jakt- och fiskesamerna och Samerna har enhälligt beslutat att uttala
följande om svensk samepolitik:
Svensk samepolitik är handlingsförlamad
Vi vill att regeringen snarast presenterar ett förslag till ny rennäringspolitik som ger trygghet för rennärningssutövarna, skapar förutsättningar för en reformeringen av samebyarna och säkerställer alla samernas rättigheter. Vi förutsätter att regeringen snarast påbörjar reformeringen av Sametinget i enlighet med Sametingsutredningens förslag för att sametinget skall bli ett kraftfull organ för samisk självbestämmande. Tiden är inne att lägga fast en svensk politisk position i samiska frågor som bär framåt och som det svenska och samiska folken gemensamt kan vara stolta över. Sverige får inte stå kvar bland den samling stater som inte aktivt främjar ett erkännande av ursprungsfolken och dess rättigheter.
Otydlighet och feghet
Att vara passiv är att motarbeta urfolkens strävanden. Det brukar sägas att okunskapen är samernas värsta fiende. Mycket ligger i det men frågan är om inte svenska statens otydlighet och feghet, politiskt och rättsligt, är en ännu värre fiende. Otydligheten och i vissa sammanhang kluvenhet ger utrymme för mörka krafter som rasism och främlingsfientlighet eftersom det inte finns några tydliga spelregler.
Inget besked om ILO 169
Sverige måste förena sig med andra progressiva stater genom att ansluta sig till ILO: s konvention nr 169. Den socialdemokratiska partikongressen i Västerås 2001 gav partiledningen klartecken och var positiv till en svensk anslutning. Folkpartiet och miljöpartiet har deklarerat att det inte finns några hinder för en svensk anslutning. I Sveriges riksdag finns ett starkt parlamentariskt stöd för ett riksdagsbeslut nu. Regeringens ansvarige för samefrågor, jordbruksministern Ann-Christin Nykvist, gav nyligen besked i ett frågesvar i riksdagen. Svaret var föranlett av en fråga från Karin Thorborg (v) om när regeringen kan tänka sig en ratificering av ILO-konventionen 169. Ann-Christin Nykvist svarade:
- Jag är inte i dagsläget beredd att ange någon exakt tidpunkt för en svensk ratificering av konventionen. Jag vill i vart fall först bedöma vad som kan och bör genomföras av rennäringspolitiska kommitténs förslag beträffande hänsyn och samverkan mellan samebyar och andra markanvändare. Det är emellertid min ambition att Sverige ska ratificera ILO konvention nr. 169 så fort det låter sig göras.
Internationell kritik
Det samiska folket är inte betjänta av allmänt hållet positiva ”ambitioner” utan vill ha tydliga svar på Sveriges position. Vi vill att ILO 169 ratificeras senast 2005. Den otydliga svenska positionen har kritiserats av FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) år 2000 och samma kritik upprepas av Europakommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) i en nyligen publicerad rapport om Sverige där ECRI bland annat konstaterar:
Passiv linje
Den svenska passiva linjen håller inte i ett internationellt perspektiv. Den riskerar att skapa ett vakuum som lätt kan fyllas med det ECRI varnar för, nämligen diskriminerande attityder, intolerans och rasism. Att vänta och se är därför ingen framgångsväg för en svensk samepolitik om man vill värna ursprungsfolken. Ett aktuellt exempel på passivitet är regeringens förslag i budgetpropositionen som i realiteten näst intill halverar det statliga anslaget till ”Rennäringens främjande”. För 2004 gäller att anslaget skall bekosta samma åtgärder och ändamål som tidigare år trots att anslagets storlek återgår till de 37 miljoner kronor som gällde 1999. Medelsförbrukningen sedan dess har varit 52 miljoner och det var också den nivån som Jordbruksverket äskade för 2004. Förändringen (besparingen) utgörs av en halvering av prisstödet, vilket i sin tur innebär att avräkningspriset för renkött kommer att hamna på samma nivå som 1993/94. Då det statliga prisstödet infördes, efter mönster från norrlandsstödet till jordbruket motiverades det på samma sätt som ett regionalpolitiskt stöd. För Sametinget framstår den här försämringen som en negativ särbehandling eftersom det regionalpolitiska stödet till rennäringen skärs ned medan jordbruket (genom CAP och nationellt) får en slags inkomstgaranti på oförändrad nivå. Vi vill att främjandeanslaget återställs till minst det som Jordbruksverket äskat för verksamhetsåret 2004.
Rennäringspolitiska kommitténs förslag
Rennäringspolitiska kommittén (En ny rennäringspolitik, SOU 2001:101) är klargörande när det gäller kravet på en reformering av det som snarare är avsaknad av en statlig rennäringspolitik. När kommittén kommer in på rättighetsfrågor, bl.a. all samers rättigheter blir budskapet mera dunkelt och fördomsfullt. En majoritet står bakom behovet att stärka renskötselrätten och skapa tydligare spelregler i förhållande till, inte minst, skogsbrukets intressen. Minoriteten i utredningen beskriver samma behov som en slags ”död hand” över utvecklingen av Norrlands inland och slutet för allt kommersiellt skogsbruk. Rennäringspolitiska kommitténs förslag har remissbehandlats och det finns ingenting som hindrar regeringen att lägga förslag till riksdagen om nödvändiga reformer för att skapa trygghet och framtidstro för rennäringsföretagarna och icke minst klarlägga alla samernas rättigheter.
Krav på reformering
Någon samlad same- och rennäringsproposition är inte aviserad i propositionsförteckningen. Vi har förstått att en sådan proposition inte läggs fram förrän efter 2006 års val. Vi vill att regeringen snarast presenterar ett förslag till ny rennäringspolitik som ger trygghet för rennärningssutövarna, skapar förutsättningar för en reformeringen av samebyarna och säkerställer alla samernas rättigheter. Vi förutsätter att regeringen snarast påbörjar reformeringen av Sametinget i enlighet med Sametingsutredningens förslag för att sametinget skall bli ett kraftfull organ för samisk självbestämmande.
Vi vill att regeringen snarast presenterar ett förslag till ny rennäringspolitik som ger trygghet för rennärningssutövarna, skapar förutsättningar för en reformeringen av samebyarna och säkerställer alla samernas rättigheter. Vi förutsätter att regeringen snarast påbörjar reformeringen av Sametinget i enlighet med Sametingsutredningens förslag för att sametinget skall bli ett kraftfull organ för samisk självbestämmande. Tiden är inne att lägga fast en svensk politisk position i samiska frågor som bär framåt och som det svenska och samiska folken gemensamt kan vara stolta över. Sverige får inte stå kvar bland den samling stater som inte aktivt främjar ett erkännande av ursprungsfolken och dess rättigheter.
Otydlighet och feghet
Att vara passiv är att motarbeta urfolkens strävanden. Det brukar sägas att okunskapen är samernas värsta fiende. Mycket ligger i det men frågan är om inte svenska statens otydlighet och feghet, politiskt och rättsligt, är en ännu värre fiende. Otydligheten och i vissa sammanhang kluvenhet ger utrymme för mörka krafter som rasism och främlingsfientlighet eftersom det inte finns några tydliga spelregler.
Inget besked om ILO 169
Sverige måste förena sig med andra progressiva stater genom att ansluta sig till ILO: s konvention nr 169. Den socialdemokratiska partikongressen i Västerås 2001 gav partiledningen klartecken och var positiv till en svensk anslutning. Folkpartiet och miljöpartiet har deklarerat att det inte finns några hinder för en svensk anslutning. I Sveriges riksdag finns ett starkt parlamentariskt stöd för ett riksdagsbeslut nu. Regeringens ansvarige för samefrågor, jordbruksministern Ann-Christin Nykvist, gav nyligen besked i ett frågesvar i riksdagen. Svaret var föranlett av en fråga från Karin Thorborg (v) om när regeringen kan tänka sig en ratificering av ILO-konventionen 169. Ann-Christin Nykvist svarade:
- Jag är inte i dagsläget beredd att ange någon exakt tidpunkt för en svensk ratificering av konventionen. Jag vill i vart fall först bedöma vad som kan och bör genomföras av rennäringspolitiska kommitténs förslag beträffande hänsyn och samverkan mellan samebyar och andra markanvändare. Det är emellertid min ambition att Sverige ska ratificera ILO konvention nr. 169 så fort det låter sig göras.
Internationell kritik
Det samiska folket är inte betjänta av allmänt hållet positiva ”ambitioner” utan vill ha tydliga svar på Sveriges position. Vi vill att ILO 169 ratificeras senast 2005. Den otydliga svenska positionen har kritiserats av FN:s rasdiskrimineringskommitté (CERD) år 2000 och samma kritik upprepas av Europakommissionen mot rasism och intolerans (ECRI) i en nyligen publicerad rapport om Sverige där ECRI bland annat konstaterar:
Frågor som rör landrättigheter och rättigheter till jakt och fiske för samerna är ännu inte lösta, och ett antal rättegångar pågår, främst från fastighetsägare som söker kompensation för renbete. Frågan om ratificering av ILO-konventionen 169 om urbefolkningar är fortfarande inte löst. ECRI uppmanar de svenska myndigheterna att fortsätta sina ansträngningar att nå en lösning på de återstående frågorna.
Passiv linje
Den svenska passiva linjen håller inte i ett internationellt perspektiv. Den riskerar att skapa ett vakuum som lätt kan fyllas med det ECRI varnar för, nämligen diskriminerande attityder, intolerans och rasism. Att vänta och se är därför ingen framgångsväg för en svensk samepolitik om man vill värna ursprungsfolken. Ett aktuellt exempel på passivitet är regeringens förslag i budgetpropositionen som i realiteten näst intill halverar det statliga anslaget till ”Rennäringens främjande”. För 2004 gäller att anslaget skall bekosta samma åtgärder och ändamål som tidigare år trots att anslagets storlek återgår till de 37 miljoner kronor som gällde 1999. Medelsförbrukningen sedan dess har varit 52 miljoner och det var också den nivån som Jordbruksverket äskade för 2004. Förändringen (besparingen) utgörs av en halvering av prisstödet, vilket i sin tur innebär att avräkningspriset för renkött kommer att hamna på samma nivå som 1993/94. Då det statliga prisstödet infördes, efter mönster från norrlandsstödet till jordbruket motiverades det på samma sätt som ett regionalpolitiskt stöd. För Sametinget framstår den här försämringen som en negativ särbehandling eftersom det regionalpolitiska stödet till rennäringen skärs ned medan jordbruket (genom CAP och nationellt) får en slags inkomstgaranti på oförändrad nivå. Vi vill att främjandeanslaget återställs till minst det som Jordbruksverket äskat för verksamhetsåret 2004.
Rennäringspolitiska kommitténs förslag
Rennäringspolitiska kommittén (En ny rennäringspolitik, SOU 2001:101) är klargörande när det gäller kravet på en reformering av det som snarare är avsaknad av en statlig rennäringspolitik. När kommittén kommer in på rättighetsfrågor, bl.a. all samers rättigheter blir budskapet mera dunkelt och fördomsfullt. En majoritet står bakom behovet att stärka renskötselrätten och skapa tydligare spelregler i förhållande till, inte minst, skogsbrukets intressen. Minoriteten i utredningen beskriver samma behov som en slags ”död hand” över utvecklingen av Norrlands inland och slutet för allt kommersiellt skogsbruk. Rennäringspolitiska kommitténs förslag har remissbehandlats och det finns ingenting som hindrar regeringen att lägga förslag till riksdagen om nödvändiga reformer för att skapa trygghet och framtidstro för rennäringsföretagarna och icke minst klarlägga alla samernas rättigheter.
Krav på reformering
Någon samlad same- och rennäringsproposition är inte aviserad i propositionsförteckningen. Vi har förstått att en sådan proposition inte läggs fram förrän efter 2006 års val. Vi vill att regeringen snarast presenterar ett förslag till ny rennäringspolitik som ger trygghet för rennärningssutövarna, skapar förutsättningar för en reformeringen av samebyarna och säkerställer alla samernas rättigheter. Vi förutsätter att regeringen snarast påbörjar reformeringen av Sametinget i enlighet med Sametingsutredningens förslag för att sametinget skall bli ett kraftfull organ för samisk självbestämmande.
