måndag 9 december 2019

Tal av Paulus Kuoljok vid Sametingets plenum

Det är första gången Sametingets plenum är i Haparanda och jag vill tacka Haparanda kommun för att vi fått fått låna kommunfullmäktiges lokaler.

Gårdagens seminarium om tvångsförflyttningarna var en stark upplevelse för mig. För mig som ättling till de lulesamerna som flyttades undan från Vaisaområdet för att bereda plats för de tvångsförflyttade, så kändes det bra att även vår historia fick ges utrymme. Tvångsflyttningarna är en av de största missgärningar som begåtts mot det samiska folket, men vi får aldrig glömma att det var många fler än de som flyttades som drabbades av konsekvenserna av detta.

Jag vill poängtera att jag själv aldrig upplevt några problem med anledning av den både lulesamiska och nordsamiska närvaron under min uppväxt. Jag har först i vuxen ålder förstått varför saker och ting var som det var. Det här var inget som vi någonsin pratade om. Många av mina äldsta barndomsvänner är ättlingar till de tvångsförflyttade nordsamerna och jag inser så här i efterhand att våra föräldrar lyckats mycket bra med att inte nedärva de eventuella konflikter som funnits. Debatten kring tvångsförflyttningarna har synliggjort att det finns väldigt många berättelser som måste få komma fram i ljuset och jag ser att sanningskommisionen är välbehövlig.

En lång tid har gått sedan det senaste plenumet i Dearna och jag måste säga att jag är väldigt tveksam till om den här formen är det bästa. Många frågor har passerat sitt bäst före datum utan att vi sametingsledamöter haft möjligheter att samlas. Frågor som kanske inte hade nått ända fram till plenums dagordning, men som hade varit värdefulla att debattera och diskutera i partigrupperna eller pressas fram av en aktiv opposition. Några sådana frågor är återbegravningen i Lycksele, Girjasmålet, Talmas rättskamp, Vapstenfrågan och varg i Jämtland.

Vad gäller varg i renskötselområdet så kan man förfasas över den okunskap och oförståelse som uppvisas av våra beslutsfattare. I marker som exploaterats av storskaligt skogsbruk, vattenkraft, vindkraft, gruvnäring, grustäkter, torvtäkter, biltestbanor, skidanläggningar på marker som klyvs av vägar, järnvägar, skoterspår kors och tvärs och breda kraftledningsgator, kämpar våra renskötare dagligen för att hålla våra renar från trafikens dödande kraft.

I de fragmenterade markerna där renarna söker sig närmare bebyggelsen där det än så länge finns orörd mark, så möter renen människan. De flesta respekterar djuren och naturen men vi kan inte blunda för att det finns många som hatar samer och i många fall så är det renen som får stå i skottgluggen för hatet. Tjuvskjutna renar är ingenting som längre förvånar någon och vem ser inte dagligen under vintertid, arga inlägg om renar på vägen. ”Renar är tamdjur och ska hållas instängslade” är något som jag personligen ofta har sett skrivas. Men vem har beslutat att renen är ett tamdjur?

Renskötseln och renskötselrätten är unik, markerna har nyttjats av samerna och de fribetande renarna långt innan penningbegäret lockade exploatörerna till Sábme. Enligt mig är det märkligt att renen ska tvingas in i en mall och klassas som något den inte är, när den snarare borde ha en unik ställning. Är det dåliga renskötare som gjort vägarna till djurens saltstenar? Vägar som blivit en dödsfälla för både djur och människor, där de dragits över renens naturliga betesområde på de torra lavrika tallhedarna. Nu finns det inte längre kvar många orörda tallhedar efter att avverkningstakten 1993 ökade dramatiskt efter att lägsta slutavverkningsåldern sänktes med nästan 50%. I dagsläget är 76% av den statligt ägda skogen yngre än 60 år.

I dessa förstörda marker, på de små fläckarna av användbar mark kämpar nu renskötarna för att hålla ihop renhjordarna. Som om det inte vore nog så kommer dessutom rovdjurstrycket in i ekvationen. Att det finns och ska finnas rovdjur är självklart. De är en viktig del som hjälper till att upprätthålla balansen i naturen, men när situationen nu är som den är och statens rovdjurspolitik förlorat verklighetsförankring så blir de ett riktigt problem.

Jag skulle vilja dela med mig av lite siffror som en klok vän från skogssamiskt område valt att synliggöra. Han har följt upp hur stor andel av de vajor som kommer till höstvinterns skiljningar som har kvar sin kalv när de skiljs ut till vinterrenhjorden.  Så få som 45-55% av vajorna har i år kvar sina kalvar i hans område. Detta vittnar om en pågående katastrof. Förstå frustrationen hos våra renskötare när ledamöterna sitter i riksdagshuset och beslutar om att renskötseln ska tåla 10% i förluster till rovdjuren årligen när man vet med sig att man inte kommer kompenseras för den förlusten.

Om jag applicerar de 10 procenten på mitt eget renantal och den rovdjursersättning som jag får så kan man säga att jag skulle ha ersatts med ca 2-3% av mina förluster. Nu är det ju inte så att förlusterna är ens nära 10%, utan på vissa platser är det så illa som min skogssamiska vän redogjort för. Mot bakgrund av de siffrorna kan vi konstatera att rovdjurtrycket är långt över beslutade toleransnivåer och att det är enskilda samiska näringsutövare som bär upp den svenska rovdjursstammen. 

Jag vill återigen göra en reflektion på något som min skogssamiske vän lyft upp i samband med att han presenterade sina siffror. Hur kan man kräva av oss samer att vi ska föda Sveriges rovdjursstam och att man dessutom fattat riksdagsbeslut om detta - när man inte ställer samma krav på exempelvis svenska bönder. Tänk om man skulle krävt av svenska bönder att de ska avsätta 10% av sina djur och endast ersättas för en bråkdel av dessa? Ett sådant krav hade orsakat ett ramaskri i samhället, men att samer ska förväntas godta sådana förluster beslutade Sveriges lagstiftande församling så sent som 2013. Det är uppenbart att det är skillnad på folk och folk.

En av de största anledningarna till att varg inte går att ha bland renar, är det flockbaserade jaktbeteendet där bytesdjuren jagas tills någon individ skiljs ut. Att försöka hålla ihop renhjorden inom de fragmenterade krympande markerna samtidigt som de jagas hit och dit utan att få betesro, är omöjligt. Att som Naturvårdsverket anse att det utanför samebyarnas året runt marker i Jämtlands län är fullt möjligt att ha en vargföryngring, är enligt mig naivt och saknar verklighetsförankring. När nu Jämtlandsbyarna flyttar ner sina renar på vinterbete på året-runt-markerna och det ännu inte finns någon spårsnö så blir situationen desperat. Under barmarksperioden har man ingen aning om vad som finns i markerna och renarnas beteende är det enda som fram till dess att man börjar hitta dödade renar, vittnar om att något är fel.

När man konstaterat förekomst av varg mitt i renhjorden är ändå skyddsjakt nästan en omöjlighet att få. Skulle man mot förmodan få ett positivt skyddsjaktsbeslut så är den näst intill omöjlig att genomföra på grund av bristen på spårsnö. Och när skyddsjaktsbeslutet överklagas så står man där hjälplös. Vem ska kunna få beslutsfattarna att hjälpa oss när man konsekvent vägrar hantera frågan om ILO-169 samt att i svensk lag implementera den av FNs generalförsamling antagna Urfolksdelkarationen? Det är glädjande att i allt elände se Jämtlands länstyrelse ta ställning för samebyarna i Jämtland i vargfrågan.

Det här var ett något nedstämt inledningstal för detta plenum men jag hoppas ändå att våra dagar här i Haparanda ska vara fruktsamma och att vi kommer fatta goda framåtsyftande beslut.

Jag öppnar härmed Sametingets 82:a plenum.

 

Paulus Kuoljok
Sametingets ordförande/talman

 

© Sametinget 2019
Uppdaterad: 2019-11-29

Om Sametinget

Sametinget är både en statlig myndighet med förvaltningsuppgifter och ett folkvalt samiskt parlament med uppdraget att verka för en levande samisk kultur i Sverige.

Myndigheten

Sametinget är en statlig myndighet under regeringen, med särskilt ansvar för språk, kultur och rennäring.

Det folkvalda organet

Det folkvalda parlamentet består av 31 ledamöter som träffas till plenum tre gånger per år. Styrelsen är ytterst ansvarig för Sametingets verksamhet.

Kontakt

Sametinget
Box 90, 981 22 GIRON / KIRUNA
Besök: Adolf Hedinsvägen 58
Tel 0980-780 30, Fax 0980-780 31
E-post kansli@sametinget.se

Kontaktformulär 
Så här behandlar vi dina personuppgifter

Öppettider:
Mån-Fre 08:30-12:00, 13:00-16:00
Sommartid:
Mån-Fre 08:30-12:00

MenyPress
MenyPress
På www.sametinget.se använder vi cookies för att webbplatsen ska fungera på ett bra sätt för dig. Genom att fortsätta surfa godkänner du att vi använder cookies. Vad är cookies?