De som nu representerar den svenska förhandlingsdelegationen är Lars-Anders Baer och Josefina Skerk från Sametinget, Per Olsson Fridh, statssekreterare hos Alice Bah Kuhnke, Göran Ternbo, juridisk rådgivare, och ordföranden för den svenska delegationen Mats Wiberg, expeditions- och rättschef på regeringskansliet.

Delegationen inledde mötet med att förklara att regeringen såg det som en framgång att förhandlingarna kommit så långt att det nu finns ett gemensamt dokument att lägga fram. Det är trots allt tre regeringar och tre sameting som förhandlar med olika förutsättningar i de tre nordiska länderna. Därför är det i vissa fall luddiga formuleringar för att det ska passa alla, och en del saker är självklara i ett land där det råder en högre rätt än vad som uttrycks i samekonventionen, men kontroversiella i ett annat land där man ser saken annorlunda just nu.

Förhandlingsdelgationerna ansåg att texten var tillräckligt bra för att processen skulle kunna komma igång. Samekonventionen måste diskuteras i de tre länderna och i sametingen. Sedan är det en process hur den ska tolkas. Det blir en praxis som utarbetas och begreppen definieras i de olika länderna.

Statssekreterare Per Olsson Fridh menade att Nordisk samekonvention ska ses som en miniminivå som gemensamt gäller i Sverige, Norge och Finland:
- Konventionen kan inte utsudda några rättigheter. De rättigheter som skyddas i andra dokument gäller. Konventionen kan bara förstärka rättigheter, inte ta bort några, försäkrade Per Olsson Fridh och pekade på artikel 2 i konventionen.

Han betonade också att det är bra att det blir debatt, det är meningen att det ska bli debatt, och debatten måste fortsätta. Det är den demokratiska processen som måste gå vidare i alla tre länder, även om man har olika tillvägagångssätt och olika syn på öppenhet och transparens i processen i de tre länderna.

Josefina Skerk förtydligade att man ska se samekonventionen som en språngbräda till någon ännu bättre.

- Flera formuleringar i nordisk samekonvention kan härledas till både Urfolksdeklarationen (UNDRIP) och Konventionen om sociala och medborgerliga rättigheter.

- Vissa delar kan rättmätigt diskuteras, men det var så här långt vi kunde nå i det politiska klimat som råder nu, förklarade Mats Wiberg. Han poängterade att det just nu var "ett öppet fönster" och såg inte att det i nuläget gick att fortsätta förhandla mellan regeringarna. Det är något som i så fall ligger långt fram i tiden, trodde han.

Efter att sametingen godkänt samekonventionen skrivs underlaget till ratifieringspropositionen. Mötet efterlyste bättre förklaringar och kommentarer till varje artikel. Med vems ögon ska artikeln tolkas? Förklaringarna kommer i propositionen, var svaret. Där kommer det att finnas förklaringar till vad de olika artiklarna betyder i Sverige och för svensk lagstiftning, och om det är så att högre rätt redan gäller i Sverige i vissa avseenden.

Regeringarna har sina processer, sametingen har sina processer - timing och planering kan vara ett lika stort problem som själva innehållet. Lars Anders Baer påminde om osäkra omvärldsfaktorer som kan komplicera processen framöver; det blir val till storting och riksdag, sametingsval i både Sverige och Norge, ny president i USA, rörigt i Europa osv.

- Ur ett internationellt perspektivt är detta ett unikt dokument, betonade Lars Anders Baer. Det unika är ett det är en överenskommelse mellan tre stater och sametingen. För många urfolk som splittas av nationsgränser är det en utopi.

Men vilka frågor ställde då sametingspartiernas företrädare? Exempelvis diskuterades vaga formuleringar som "påtaglig skada" istället för "väsentlig skada" som det annars står i vissa dokument på svensk sida. Svaret var att ordet "väsentlig" betyder olika saker på svenska, norska och finlandssvenska och att man var tvungen att hitta ett ord som var gångbart i alla länder. Begreppet modersmål är synonymt med hemspråk eller språk i hemmet. Det är helt enkelt språkförbistringen som ställer till det och man måste hitta ord som alla länder kan acceptera.

Formuleringen i ingressen att "konventionen inte hindrar att staterna - - - ger en rätt att bli införd i sametingets röstlängd osv" har skapat reaktioner. Det stycket omintetgör inte artikel 4 eller 12-14 utan finns med just för att sametingen inte kan stifta lagar. Det är respektive lands riksdag/storting som gör det och därför måste det stå så, förklarade förhandlingsdelegationen. Det betyder inte att man kan köra över sametingen i frågan.

Ytterligare några frågor som ställdes var:

1. Varför nämns inte ordet renskötsel i konventionen? Renskötsel ingår i samlingsbegreppet "kultur och samhällsliv".
    
2. Varför står det sedvanor och sedvanerätt istället för "urminnes hävd"? Vi var tvungna att använda ett språkbruk som alla tre länder kunde acceptera. Urminnes hävd är ett vedertaget begrepp i Sverige och ska fortsätta vara det.
    
3. Vissa förklaringar kanske vi kan köpa nu - men om vi går med på en lägre nivå kanske det får oanade konsekvenser om 50 eller 100 år? En konvention är till sin natur otydlig för den ska omfatta så många och vara tidlös. Det är i förarbetena som det måste tydliggöras exakt hur den ska uppfattas och vad som åsyftas med begreppen i Sverige.
    
4. Rätt till självbestämmande är inte detsamma som konsultation - hur kan ni begränsa självbestämmandet till en så låg nivå? I Sverige finns inte ens en konsultationsordning. Departementet jobbar med den frågan parallellt. Det handlar om utveckling av något som inte finns och det här är i alla fall en ny nivå att utgå ifrån som är bättre än det som gäller idag.
    
5. Är det inte bättre att ratificera ILO 169 istället?
   ILO 169 berör inte självbestämmande överhuvudtaget.

Referat: Marie Enoksson