Samiskt kulturlandskap

Ofta får vi höra att vår fjällkedja är Europas sista vildmark, ett naturlandskap opåverkat av människan. Men så är det inte. Överallt finns spår efter människors aktiviteter. Fjällen har nyttjats av människan sedan inlandsisen smälte och fram till idag. Framförallt är det ett samiskt kulturlandskap, ett storskaligt beteslandskap präglat av många århundradens renbete.

Brukandet sätter spår
Det samiska samhället har inte varit statiskt utan har genomgått flera genomgripande strukturomvandlingar. Från att ha varit jägare och samlare övergick många samer till att bli tamrenskötare. Nästa stora förändring skedde under början av 1900-talet när tamrenskötseln ersattes av storskalig extensiv renskötsel.

Kulturlämningar
Samiska kulturlämningar är ett samlingsnamn för många olika lämningar från vitt skilda tider. Hur landskapet har nyttjats, och vilka spår detta brukandet har avsatt, beror på vilken ekonomi som varit rådande. I det samiska kulturlandskapet finns lämningar efter jakt, fiske och renskötsel. Samer har inte bara varit jägare/fiskare eller renskötare. Även nybyggen och småjordbruk hör hemma i detta landskap, liksom samlingslokaler, föreningshus, kapell och kyrkstäder.

Landskap, människa och ren
Förhållandet mellan landskap, människa och ren har varit centralt. Landskapet har satt ramar för djur och människor samtidigt som det är i landskapet som alla aktiviteter har försiggått.

Från jägare och fiskare till tamrenskötsel
Den tidiga samiska fångstbefolkningen hade stor kunskap om bytesdjurens beteende och egenskaper. Olika resurser nyttjades under olika årstider. Boplatserna låg gärna nära sjöar och vattendrag där det alltid fanns tillgång till färsk fisk och där det var enkelt att färdas. Allt eftersom tamrenen fick allt större betydelse förändrades bosättningsmönstret. Renens behov och vandringar efter bete styrde vart man uppehöll sig.

Tamrenskötsel
Tamrenskötseln hade sin upprinnelse i att vildrenar fångades in och tämjdes för att användas som lockdjur vid vildrenjakt. Renar användes också som last- och dragdjur. Från att hålla endast ett litet antal tama renar var övergången till fullt utvecklad tamrenskötsel glidande. Mest ”utvecklad” var tamrenskötseln under 1600–1800-talen. Det som främst karaktäriserade tamrenskötseln, eller rennomadismen, var mjölkning av renkorna. Man mjölkade från midsommar och till sent på hösten. Mjölkningen var arbetsintensiv. Under en sommar användes flera olika renvallar. Ibland mjölkade man på uddar i sjöarna eller på snöfläckar i högfjällen.

Krav på boplatser
För tamrenskötselns boplatser fanns vissa naturgivna förutsättningar. En vår-sommarboplats krävde tillgång till bra bete, virke till byggnader och rengärden, ved, färskt vatten, torra backar att bygga på, bra utsikt och antingen en kallkälla eller en lättgrävd backe att förvara mjölkkaggarna i. Höst- och vårvisten låg i fjällbjörkskogen inte långt från trädgränsen. Dit återkom man varje år. Där bodde man oftast i torvkåtor och där lämnade man ägodelar som inte behövdes under resten av året.

Årstidsbundna flyttningar
Fjällsamerna flyttade med renarna från skog eller kust till fjäll i ett årligen återkommande mönster.  Vintern tillbringades på skogslandet eller vid kusten. Antingen använde man tältkåtor eller också hyrde man in sig hos bönderna. Under sommaren flyttade man högre upp mot kalfjället. På sommarlandet bodde man vanligen i tältkåtor som var lätta och snabba att flytta. Skogssamerna hade inte lika långa flyttvägar som fjällsamerna, men även de hade årstidsbundna flyttningar.

Spåren förändras
Förändringar i renskötseln liksom samhällsutvecklingen i övrigt under 1900-talet innebär att det samiska bosättningsmönstret åter har förändrats. Tekniska hjälpmedel gör det möjligt för renskötarna att vara bofasta större delen av året. Många renskötarfamiljer bor i större samhällen. Även dagens extensiva renskötsel lämnar spår efter sig, kanske inte lika diskreta som tamrenskötseln och fångstsamhället, men lika fullt beståndsdelar i det samiska kulturlandskapet. På samma sätt har samiska nybyggen, småjordbruk och yrkesfiske avsatt sina spår.

Immateriellt kulturarv
Det samiska kulturarvet består inte bara av fysiska lämningar. Minst lika viktigt är det så kallade immateriella kulturarvet, allt det som inte lämnar några synliga spår efter sig. Fångst och fiske, bärplockning, barkning av skinn och insamling av växter hade sina ställen. Landskapet tillhandahöll material till skidor, redskap och husgeråd. Alla berättelser och traditioner, alla viktiga platser, de gamla namnen på fjäll och myrar, alla människor som nyttjat markerna - alla är lika värdefulla beståndsdelar i det samiska kulturlandskapet. Allt hänger ihop. För att spåren ska kunna tolkas och förstås måste de sättas in i sitt rätta sammanhang.

Ursprungstext: Ewa Ljungdahl, www.samer.se