Förberedande konferens i Alaska inför klimatmötet i Köpenhamn (COP 15)

Den internationella konferensen Indigenous Peoples Global Summit arrangerades av International Circumpolar Council (ICC). Konferensen hölls på Dena’ina Convention Center i Anchorage, Alaska under tiden 20-24 april 2009.

Urfolkens förberedelser inför COP 15
Avsikten med själva konferensen var att förbereda urfolkens och deras organisationers aktiva deltagande inför det stora klimatmötet COP 15 i Köpenhamn som arrangeras av UN Framework Convention on Climate Change (UNFCCC) under december månad. Att urfolkens organisationer skulle komma helt oförberedda till COP 15 samtidigt som världens alla ledande nationer hade hållit förberedande möten, skulle bara ha resulterat i att urfolken ännu en gång fått stå tillbaka för särintressen.

Bristande politisk vilja 1992
FN:s konferens om miljö & utveckling och som hölls i Rio de Janeiro den 3-14 juni 1992, hade många förhoppningar som inte blev infriade. Urfolkens organisationer kunde konstatera vid den sk Kimberley-konferensen strax före WSSD (World Summit on Sustainable Development; Johannesburg, RSA, 26.8-4.9.2002) ”att de åtaganden som gavs till världens urfolk i Agenda 21, inkluderande vårt fulla och reella deltagande, inte har blivit implementerat på grund av bristande politisk vilja.”

Starkare ställning idag
Skillnaden nu och jämfört med 1992 är att världens urfolk idag står i en starkare ställning och i en bättre position sedan inrättandet av ett Permanent Forum (UNPFII), en urfolksdeklaration (UNDRIP) och en specialrapportör för urfolks mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, inom ramen för FN-systemet. Starkare än någonsin inom ramen för FN-systemet står världens urfolk, men samtidigt motarbetade av några världens rikaste länder. Samtidigt som den globala uppvärmningen och klimatförändringen negativt drabbar urfolkens territorier.

400 delegater
Hotet om global uppvärmning och klimatförändringarna var fundamentet och drivkraften till arrangerandet av denna internationella Global Summit som hade finansierats av bland andra Danmark och Sverige. En del stiftelser med bas runt om i världen var generösa bidragsgivare. Detta möjliggjorde att cirka 400 delegater kunde manifestera urfolkens deltagande från alla olika världsdelar och kontinenter.

Fyra sessioner
Under dagarna hölls fyra tematiska sessioner. Undertecknad deltog vid ”Produktion & användande av energi inom traditionella urfolksområden”. Avsikten var att dessa fyra sessioner tillsammans med de sk Caucus (förberedande möten) från de regioner som sedan ett antal år etablerats och används inom till exempel Permanent Forum (UNPFII), skulle möjliggöra en process som under mötesdagarna skulle ge varje delegat, varje delegation och varje Caucus möjlighet att påverka konferensdeklarationen.

Brockman populär
Det var dessutom ett flertal inlägg under konferensen som höll intresset på topp. Det bästa levererades av Presidenten vid FNs Generalförsamlings 63:e session; Sr Miguel d’Escoto Brockmann. President Brockmann vädjade till världssamfundet och medlemmarna i FN, bland annat om att ”parterna vid COP 15 tillförsäkrar att urfolkens rättigheter som beskrivna i FN:s deklaration om urfolkens rättigheter, ska bli respekterade och implementerade.”
President Brockmann avslutade med de öppenhjärtiga och ärligt menade orden: ”Låt oss bli säkra på att urfolkens ord blir hörda.” Det var en stor och känslosam stund när president Brockmann höll sitt inlägg, och stående applåder avslutade talet.

Världsbanken mindre uppskattad
Även andra mindre uppskattade talare höll inlägg. Världsbanken var inbjudna och hade skickat en delegation bestående av personal. Det var således inga representanter för medlemmarna i Världsbanken utan enbart personal. Detta framkom med klar tydlighet då dessa höll sina inlägg. Representanterna för Världsbanken medgav att dessutom att en del tidigare projekt misslyckats och även orsakat skada för urfolk i närområdet. Men samtidigt framhölls att Världsbanken förbättrat sin policy och numera var på en bättre och högre nivå vid eventuella projekts genomförande. Vid frågan om hur Världsbanken ställde sig till FN:s Urfolksdeklaration (UNDRIP) så hade inte medlemmarna i Världsbanken tagit ställning till detta än.

Moratorium eller ej
Det enda inlägg som undertecknad gjorde vid Global Summit kom under sista dagens förhandlingar. Det fanns förslag om att man skulle acceptera ett sk moratorium vid prospektering och utvinning av energi på urfolkens territorium samt i närheten därav. Det som undertecknad framförde var att det i FN:s deklaration om urfolkens rättigheter (UNDRIP) klart framgår av Artikel 26 att urfolken bland annat har rätt äga, utnyttja, utveckla och kontrollera mark, territorier och resurser de innehar genom traditionell äganderätt eller annan besittning eller utnyttjande, liksom mark, territorier och resurser som de på annat sätt förvärvat. Att som delegat kräva ett moratorium på sitt eget område är nog acceptabelt, men varför ska man även kräva moratorium på andra urfolks områden? Och varför är inte ett moratorium på t.ex. dels prospektering och även utvinning av uranium och torium inkluderat?

Kompromiss och concensus
Det som till sist löste denna svåra fråga var då ordföranden i UNPFII Victoria Tauli-Corpus begärde ordet och föreslog att man tar med bägge de två förslagen i deklarationen med en notering om att det var en eller flera sk Caucus som stödde vardera av dessa. Och med denna kompromiss så blev alla betydligt upprymda, log lite och gav med applåder sitt formella godkännande till att deklarationen kunde fastställas i consensus och att därmed avsluta konferensen och veckans arbete. Därigenom kunde Patricia Cochran som i egenskap av ordförande av ICC var den person som hade lett förhandlingarna under hela veckan, avsluta förhandlingarna.

Tacksamhet
Precis som man börjat anpassat sig till den 10 timmars tidsskillnad som det var i förhållande till Sápmi, så var det dags att åka hem. Det var med tacksamhet som jag satte mig i transfer till flygplatsen på morgonen och kunde åka vidare till flygplatsen. Många intryck rikare. Ett danskt ordspråk säger att ”Vägen till en vän är aldrig lång”. Och det är sant, för det är vägen tillbaka hem som är lång. Många av de delegater som jag träffat vid Global Summit kommer det att ta lång tid innan jag får möjlighet att träffa igen. Avslutningsvis ber jag att få tacka för förtroendet att få vara delegat tillsammans med så många andra av våra systrar och bröder från olika urfolk runt om i världen.

Stefan Mikaelsson