Nyårstal av Sara Larsson

Det är ett helt nyvalt Sameting som nu går in i sitt första nya år med alla möjligheter som det innebär. Förra året, den 17 maj 2009, gick det samiska folket i Sverige till val och valde ett yngre, helt jämställt och givetvis förväntansfullt Sameting.

Det år vi nu lämnar bakom oss har haft sin beskärda del av vardagslivets och samepolitikens turer.

Jag tänker särskilt på att svenska staten inte har velat betala full rovdjursersättning och att rovdjursstammen ökar i alarmerande takt, att förberedelserna för den nya minoritetsspråkslagen pågått för fullt och innebär en god nyhet och en positiv reform och att Sveriges regering har presenterat ett förslag till ny samepolitik med öppna samebyar, dock helt utan rättighetsperspektiv.

Inför det nya året vill jag sätta fokus på följande fyra viktiga principiella mål och ge exempel på konkreta processer som jag anser bör prioriteras under det kommande året: Principerna är:

- vikten av att lyfta och vägledas av ett samiskt perspektiv

- att samerna har rätt till land och vatten

- att samerna har rätt till självbestämmande

- att vi måste lyfta Sametinget upp ur sandlådan

Nyligen avslutades konferensen Cop 15 i Köpenhamn om klimatförändringar. Inför mötet lovade alla politiker att verka för ett bindande avtal om gemensamt ansvarstagande för att hindra klimatförändringarna och anpassa oss till en rådande omställning. Så många som 119 statschefer dök upp på mötet för att själva vara med i förhandlingarna. Själv blev jag avlöst av USA:s president Barack Obama som anlände dagen efter att jag åkt hem.

Självfallet är det en besvikelse för mig att det inte blev något annat avtal än en gemensam avsiktsförklaring utan bindande utsläppsminskningar. Det känns onekligen som att världens stora ledare fegar ur. Det värsta med det hela är att de stora ledarna inte själva drabbas av konsekvenserna av detta i sina ståtliga residens. De som drabbas hårdast om vi inte lyckas stoppa utsläppen är alla de som lever direkt av det naturen ger och inte har annat att falla tillbaka på. Många av dem är urfolk som liksom oss samer lever på traditionella näringar. För vår skull är det helt livsavgörande att mänskligheten och våra ledare under de kommande åren sätter ner foten och tar itu med klimatfrågan.

Jag kan ändå inte låta bli försvara världens ledare. För att stoppa klimatförändringarna så krävs det som jag ser det en total omvandling av ekonomierna, särskilt i västvärlden, till en konsumtion av förnyelsebara energikällor, tjänster och varor med liten energiåtgång. Det krävs nog till exempel att vi konsumerar färre prylar och åker mindre egen bil. Vi kan helt enkelt inte fortsätta som vanligt. Omställningen ser jag som positiv men den kommer att märkas hos oss alla. Därför kan vi nog inte, vilket mötet i Köpenhamn är bevis för, förlita oss på att ett fåtal folkvalda ledare ska lösa problemet. Det som krävs är att vi alla skriver på avtalet att minska vår egen personliga negativa påverkan på miljön. Skulle vi göra det så skulle vi underlätta för bindande mellanstatliga avtal. Men om vi fortsätter som vanligt så sätter vi våra ledare i en svår position. För vem kommer att välja om en politiker nästa val som gör det svårare för oss att fortsätta som vanligt? Det är det dilemmat världens ledare har hamnat i, och vi är alla skyldiga till det.

Detta för mig in på den första viktiga principen- vikten av att lyfta och vägledas av ett samiskt perspektiv.

Jag menar att vi måste ta ett eget personligt ansvar och i och med det värdesätta vårt eget synsätt och kompetens som viktiga pusselbitar i global utveckling. För oss samer borde det vara enkelt. Vi har genom generationer brukat markerna på ett sådant sätt att få spår har lämnats kvar. Vi har från barnsben fått lära oss att respektera naturen därför att det är direkt från den vi får det vi behöver för att leva våra liv och föra vidare vår kultur, vårt språk och våra traditioner. Att förstöra det är självfallet helt otänkbart för var och en av oss. Vi är en del av naturen och varje bäck och myrstråk är besjälat av livet i sig och lika heligt som livet är. Denna samiska naturuppfattning är viktig att bygga vidare på och skiljer sig radikalt från den västerländska naturuppfattningen där människan ses som stående utanför naturen och satt att bruka eller skydda den. För oss samer är brukandet och skyddandet del i samma helhet och beroende av varandra för att vår kultur ska kunna utvecklas i framtiden. Därför borde vi kunna sätta de aktuella tecknen på klimatförändringar i samband med det sätt vi lever våra liv idag. Om vi ser till oss själva så tror jag vi vet vad som måste göras och jag hoppas att vi samer, tillsamman med andra urfolk i världen, kan visa hur man ställer om sin livsstil. Genom att ta vara på våra värderingar kan vi återta delar av den traditionella visdom som riskerar att försvinna. Vi kommer därför inte bara att vinna ett bättre klimat utan också en fördjupad kunskap om hur det är att leva som ett modernt naturfolk och vad våra samiska värderingar kan bidra till i ett modernt samhälle. Våra traditionella värderingar kan också utvecklas inom politikområden som skola och utbildning, näringsverksamhet, ungdomsverksamhet, samebyarnas och föreningarnas utveckling. På detta sätt skapar vi en livsmiljö där kultur, traditioner och framtida utveckling framgångsrikt kan kombineras. Genom att prioritera Sametingets antagna livsmiljöprogram tror jag att vi vinner ett engagemang från det samiska folket som får positiva effekter på alla aspekter av samisk utveckling.

Den andra viktiga principen jag vill att konkret jobbar med under 2010 är - att samerna har rätt till land och vatten.

I ett försök att lägga till rätta Sveriges samepolitik har den nu sittande Svenska regeringen gjort ett förslag till öppna samebyar och en förändrad rennäringslag. Förslaget föll platt på grund av att det på intet sätt tar hänsyn till det samiska folkets rätt till sina marker. Tack och lov så var det samiska folket helt överens om att förslaget är alltför bristfälligt för att kunna genomföras och visade också detta med tydlighet. Jag hoppas innerligt och utgår ifrån att förslaget inte leder till någon proposition detta år utan att det läggs i papperskorgen. Sametinget måste nu ta över denna process och ta ansvar för att utarbeta ett konkret förslag på hur samebyarna ska fungera, hur nyttjandet av landrättigheterna ska regleras i lag och på vilket sätt rennäringen och övriga markanvändare ska verka sida vid sida. Som jag ser det är det en naturlig fortsättning på Sametingets påbörjade självbestämmandearbete och det måste prioriteras under det kommande året. På lämpligt sätt måste det övriga samiska samhället involveras i det konkreta arbetet. Nu ligger bollen hos oss att tydliggöra hur det samiska folket vill att rättigheterna till land och vatten ska regleras och förvaltas både oss själva emellan men också i relation till övrig befolkning och markanvändare inom Sápmi.

Den tredje principen som jag vill konkretisera under 2010 är - att samerna har rätt till självbestämmande.

För mig är en utveckling av Sametinget det naturliga svaret på hur Sverige ska erkänna samernas rätt till självbestämmande eftersom Sametinget är det samiska folket folkvalda parlament. Under min tid som politiker i Sametinget har det dock blivit uppenbart för mig att vi har fastnat i rollen som svensk myndighet. En svensk myndighet kan aldrig, oavsett hur många samer som styr över myndigheten, förvalta det samiska folkets rätt till självbestämmande eftersom myndigheter i Sverige får sina instruktioner från Sveriges regering. Sametinget måste först och främst vara det samiska folkets parlament och dess styrelse måste vara det samiska folkets regering. Därtill blir Sametingets kansli ett regeringskansli i första hand. Att vi sedan har myndighetsuppgifter av den uppenbara anledningen att vi har bäst kompetens att sköta de som berör det samiska folket är förvisso logiskt och självklart- men kommer i sammanhanget i andra hand, efter de uppdrag vi har fått från det samiska folket.

Sametinget har under den tidigare mandatperioden på ett framgångsrikt sätt utvecklats och upparbetat ett gott förtroende för hur vi sköter myndighetsuppgifter. Detta är mycket positivt men räcker inte. Nu är det dags att lyfta blicken och se över vilken riktning vi vill att Sametingets politiska verksamhet ska utvecklas för att tydligare nå självbestämmande. Behovet av att se över dessa frågor blev inte minst tydlig för mig i och med Sametingets representation på klimatmötet i Köpenhamn. När norska Sametingets president Egil Olli hade en egen plats jämte Norges statsminister så fick jag inte ens sitta med i publiken under ministerförhandlingarnarna. Här är du jämställd med alla andra myndigheter fick jag höra, och därefter lämna rummet.

Sametinget har funnits i 17 år. Jag tror att det är nödvändigt för oss att det kommande året göra en översyn av Sametingets politiska verksamhet och i och med det gå till botten med hur vi vill att den ska fungera, hur mycket den ska få kosta och hur vi vill att omvärlden ska betrakta Sametinget och sametingets politiker. Vinster från naturresurserna i Sápmi och skatteintäkter från de samiska väljarna kan vara en del i finansieringen av en utveckling av Sametingets politiska arbete vars budget jag anser måste växa rejält.

Genom att på detta sätt lyfta fram våra visioner om Sametinget så tror jag att vi också kan lyckas med den fjärde och sista viktiga principen jag vill tala om - att vi måste lyfta Sametinget upp ur sandlådan.

Genom att i våra egna ögon höja Sametingets status så att vi bli ett folkvalt parlament med vissa myndighetsuppgifter och inte en hybrid som både är myndighet och folkvalt parlament kan vi bli en verklig kraft för samernas framtida utveckling. Vi politiker i Sametinget måste se över våra mål och arbetsmetoder. Alltför ofta kommer debatten i Sametinget att handla hur vi internt handhar den lilla makt vi har istället för hur vi gemensamt får gehör för våra initiativ i omvärlden och därmed större makt. Eftersom vi inte har någon egen makt i dagsläget blir debatterna futtiga och handlar om enskildas löner eller tjänstemännens handhavande av enskilda ärenden. Det finns till och med de i Sametinget som kallar sig för opposition och som med alla medel tänkbara försöker framställa sig själva i bättre dager än den sittande ledningen. Detta trots att det är vi alla i Sametinget i nuläget kan sägas vara i opposition mot den sittande regeringen i Sverige. Eftersom vi alla är i opposition borde vi gemensamt agera mot den verkliga maktmissbrukaren – den svenska staten. Som styrelsens ordförande är jag inte fullkomlig eller immun mot maktmissbruk och jag tar gärna emot kritik och synpunkter från alla ledamöter i Sametinget, media och allmänhet som kan leda till att jag gör ett bättre jobb. Jag är dock säker på att Sametinget lyckas bättre om vi politiker samarbetar istället för att motarbeta varandra och därför hade jag gärna sett att alla partier i Sametinget ville delta i det styrande och ansvarstagande arbetet. Det är bättre att vi ställer oss på varandras axlar, hjälps åt att komma upp till tårtan som står på bordet, istället för att slåss om de futtiga smulor som händelsevis råkar ramla ner på golvet.

Med detta har jag talat om vad jag vill att år 2010 ska innebära i konkreta prioriteringar och hur det kan leda till framgångar för Sametinget och därmed det samiska folket. Jag ser mycket fram emot det kommande året och är glad och tacksam för att jag har fått förtroendet att leda Sametinget.

Med förhoppning om ett fortsatt gott samarbete vill jag önska det svenska folket, mina kollegor i Sametinget och framför allt det samiska folket ett gott nytt år!

Sara Larsson, styrelseordförande