Tal av Sara Larsson vid stormöte om rovdjur i Vilhelmina

Vi samer är ursprungsfolket i Sápmi. Vårt folk har sedan urminnes tider bott i och förvaltat dess land och vatten med stor respekt och försiktighet. Vi är en del av landskapet i Sápmi. Våra liv – våra näringar och kulturyttringar – anpassas för att flexibelt balansera mellan vad naturen kan ge och vad vi kan ta utan att förbruka naturen.

Ovanstående citat är från Sametingets livsmiljöprogram, Eallinbiras, och är Sametingets utgångspunkt för all politik. Det gäller därför givetvis också för hur rovdjursfrågorna ska hanteras.

Biologisk mångfald och rovdjur
Svensk rovdjurspolitik har tydliga nationella mål för de stora rovdjuren, varg, järv, lo, örn och björn. Att Sverige är ett land som profilerar sig på miljöfrågor är de flesta medvetna om och det är inte minst tydligt idag när Sverige är ordförandeland i EU och där håller miljöfrågan högt. I den svenska budgetpropositionen anvisas inte mindre än 1, 7 miljarder kronor för åtgärder för att främja biologiskt mångfald vilket är relevant när vi nu talar om rovdjur. När man talar om dessa pengar så ter sig de 50 miljoner som idag anvisas som ersättning till renskötare för rovdjuren som småpotatis.

Återvändsgränd
Det finns uppenbarligen en vilja i Sverige att värna biologisk mångfald och att betala för den. Trots det så befinner vi oss i nuläget i en återvändsgränd vad gäller svensk rovdjurspolitik och rennäringspolitik där vi hamnat i det olyckliga läget att det är enskilda personer, renskötare som betalar det svenska folkets rovdjurspolitik. För dessa människor handlar det inte om småpotatis- utan om hela familjens och därmed kulturens överlevnad.

Stora påfrestningar
Eftersom rovdjurstrycket i renskötselområdet varit högt i minst 10 år handlar det om miljonbelopp i uteblivna inkomster för varje heltidssysselsatt renskötare. Rovdjuren orsakar också ökade driftskostnader i renskötseln och framför allt enorma psykosociala påfrestningar genom återkommande traumatiska möten med dödade, skadade och lemlästade djur och starka känslor av otrygghet, olust, oro, misstroende och vanmakt, som i många fall fått oacceptabla tragiska följder. Att de psykosociala konsekvenserna är mycket stora och reella visar bl.a. forskning av psykiatriprofessor Lars Jacobsson vid Umeå universitet.

Svår fråga
Hur har vi kunnat hamna i denna återvändsgränd? Jag ljuger inte när jag säger att rovdjursfrågan är en av de allra viktigaste och i nuläget svåraste frågan för oss som ansvariga politiker i Sametinget att hantera.

Inga nationella mål för rennäringen
Som jag sa finns det nationella mål för rovdjuren i Sverige men det finns inga nationella mål för rennäringen. Det finns heller ingen precisering från staten vad som gäller för övriga mål för rennäringen; en ekonomisk, ekologisk, social och kulturell hållbar rennäring. Däremot ställer staten krav på att renskötseln ska vara ”ordnad”, utan att definiera vad som menas med det. Begreppet ordnad renskötsel har använts i olika sammanhang ända sedan tillkomsten av det nya ersättningssystemet för rovdjur. I regeringens proposition 2000/01:57, Sammanhållen rovdjurspolitik, är bedömningen att ”Inom renskötselområdet bör rovdjursstammarnas utveckling styras så att ordnad renskötsel inte omöjliggörs eller allvarligt försvåras i någon sameby.

Balans
Sametinget efterlyser en rennäringspolitik i balans med rovdjurspolitiken där rennäringspolitiken innehåller tydliga mål för näringens framtid. En viktig åtgärd i det sammanhanget är att införa toleransnivåer på rovdjur, dvs vilket totalt rovdjurstryck en sameby kan bära. I samband med införandet av nuvarande ersättningssystem 1995 kom Sametinget och Naturvårdsverket överens om en toleransnivå på 10 %. Svenska Samernas Riksförbund, landets största rennäringsorganisation, har i sin tur bedömt att rennäringen kan hantera en predation av upp till 5 % av vinterstammen under förutsättning att den anpassas efter enskilda samebyars situation. Det är mindre än en femtedel av den beräknade predationen idag.

Hållbarhet
Renägaren vill skapa möjlighet för utvecklingen av sin näring och en skälig inkomst grundad på renskötseln. Det är renägarens yttersta mål – att bedriva rennäringen på ett sådant sätt att hjorden kan växa frisk och skadefri samt att verksamheten är långsiktigt hållbar och kan försörja nästa generation.

Unik kunskap
Renskötarna har en unik kunskap om hur rovdjuren påverkar renarna och om förutsättningarna för att bedriva renskötsel där rovdjur finns. Denna traditionella kunskap om förhållandena mellan rovdjur, renar och människa måste tas tillvara på ett bättre sätt och användas för att fastslå målen för rennäringens utveckling. Att tillvarata traditionell kunskap är något som tyvärr inte alls kommer till uttryck i rovdjurspropositionen. För att rovdjursförvaltningen ska fungera krävs snabba beslut som grundar sig i den erfarenhet och de åsikter som finns inom rennäringen. När en sameby ger signaler om att problem finns så ska åtgärder vidtas omedelbart. I ett sådant läge ska inte beslutsgången förlängas genom krav på omfattande utredningar om vilken skada ett rovdjur orsakar innan beslut fattas. Även vid risk för skada måste åtgärder kunna vidtas. Därutöver måste den skyddsjakt som tillåts, i alla moment, bekostas och genomföras av staten samt omfattas av tydliga normer som gäller i samtliga län. Om toleransnivån överskrids ska rovdjuren avlägsnas från respektive samebys område genom skyddsjakt.

Relevanta åtgärder
Även om Sametinget ser att statens ersättning kortsiktigt måste höjas rejält i enlighet med tidigare äskanden, är det enda som på sikt hjälper att reducera antalet rovdjur i renskötselområdet och fokusera på vad som krävs för att vi ska ha en positiv utveckling av rennäringen. Vi måste fastställa mål för rennäringen och inte bara för rovdjuren.
Först därefter, när toleransnivåer är satta och en respekt för renskötarnas egna kunskaper har etablerats så kan man diskutera i termer av relevant ersättning för de förluster som måste accepteras för ett vi ska uppnå också ska uppnå målen satt för rovdjuren.

Toleransnivåer
Som jag ser det har vi börjat i fel ände - Som ledande politiker i Sametinget har vi diskuterat frågan om ersättningen med jordbruksministern - När vi i själva verket i större utsträckning borde tala om toleransnivåer på rovdjur med miljöministern, utveckling av rennäringen och mål för näringens framtid med jordbruksministern och de nödvändiga pengarna som behövs för att betala rovdjuren ska givetvis Finansministern ta fram utan större stridigheter. Striden har här kommit att stå om pengarna och det är den minst intressanta aspekten på denna fråga enligt min mening.

Utredningar
Sverige har haft två rovdjursutredningar det senaste decenniet. Just nu står riksdagen inför att besluta om de förslag som angavs i regeringens proposition ”en ny rovdjursförvaltning” som presenterades i juni i år. Enligt direktiven till utredningen som förelåg propositionen skulle effekterna av rovdjursstammarnas utveckling på rennäringen redovisas, en förnyad prövning av begreppet toleransnivåer göras och regelverket för ersättningssystemet skulle analyseras. Men resultatet blev mycket magert. Utredningen ignorerade helt rennäringens svårigheter att klara rovdjurstrycket trots att den var välinformerad om problemen. Med anledning av att huvudposterna i summan av statens kostnader utgörs av ersättningen till rennäringen och att rennäringen bär drygt 98 procent av predationen på tamdjuren är det högst förvånansvärt att man ägnar så lite uppmärksamhet på situationen inom renskötselområdet.

Administration
Det ansvar Sametinget som myndighet har när det gäller rovdjurspolitiken är begränsat till att enbart administrera rovdjursersättningarna. Enligt Viltskadeförordningen (2001:724) 6 § ska Sametinget föreslå regeringen med vilket belopp ersättning ska lämnas till samebyarna för varje föryngring av varg, järv och lo inom en samebys betesområde och regelbunden eller tillfällig förekomst av varg, järv och lo. Sametinget ska även föreslå med vilket totalt belopp ersättning ska lämnas för skador som björn och kungsörn orsakar.

Överskridit utgiftstaket
I en skrivelse till regeringen redan i december 2008 uppmärksammade Sametinget att utgiftstaket för viltskadeersättningen kraftigt skulle överskridas även denna säsong. I skrivelsen redovisas en beräkning av vilka skador rovdjuren förorsakar rennäringen baserad på den aktuella rovdjurspopulationen och beräknad predation. I skrivelsen äskade vi om en höjd inventeringsersättning till 5 500 000 kronor samt en ökad rovdjursersättning till 227 500 000 kronor varav 145 105 000 kronor för direkta förluster och 82 395 000 kr för merkostnader som rovdjuren orsakar. Beräkningarna baserar sig på officiella rovdjursantal i renskötselområdet, tillgänglig forskning, den senaste rovdjursutredningen samt på den ersättningsnivå som Banverket lämnar för varje tågdödad ren, dvs. 2 957 kronor (2008). Sametinget har därtill tagit hänsyn till det faktum att en ökad rovdjurstäthet leder till merkostnader i form av en ökad arbetsinsats med bland annat en ökad användning av motorfordon till följd av spridda renhjordar. Men det ger även negativa konsekvenser för avelsarbetet i renhjorden när utvalda livrenar dödas.

Efterlyser förändringar
I skrivelsen efterlyser Sametinget också förändringar i regleringsbrevet så att massdöd kan bekostas med mer än 1 mkr. Dagens reglering tvingar många renägare att själva bekosta de ökade kostnaderna som uppstår. I Sametingets regleringsbrev uppgår ramanslaget 1:8 Ersättning av viltskador m.m., till 55 987 tkr och för samebyarnas inventering 3 210 tkr . För 2010 kommer en höjning av anslaget att ske med 5 mkr men Sametinget vill här tydligt påpeka att denna anslagshöjning inte på något sätt täcker de skador som dagens rovdjursstam orsakar rennäringen.

Skruvstäd
På grund av att anslaget inte räcker beslutade Sametinget i somras att endast betala ut 70 procent av rovdjursersättningarna. Flera samebyar har i år överklagat Sametingets beslut att inte ersätta samebyarna fullt ut enligt inventeringsresultatet. Länsrätten i Norrbottens län har i samtliga hitintills avgjorda mål undanröjt Sametingets beslut och medgett samebyarna ersättning med fullt belopp. Vi påpekade redan i yttrandet till Länsrätten att ersättningen bör ses som en ersättning för skadad egendom och inte som ett bidrag, vilket Länsrätten också har fastslagit. Sametinget har valt att inte överklaga Länsrättens domar. Vår situation kan emellertid liknas vid att vi är satta i ett skruvstäd. Vi får nu lov av regeringen att överskrida rovdjursanslaget med 10 mkr men det räcker inte. Det kommer att fattas minst 4 mkr för att kunna ersätta samebyarna fullt ut. Och just idag finns ingen lösning på varifrån dessa pengar ska tas. För att använda årets främjandeanslag, vilket medelsmässigt kanske är en möjlighet, krävs ett nytt riksdagsbeslut, vilket får anses vara orealistiskt. Men självfallet försöker vi hitta lösningar.

Regeringen ovillig
Min slutsats blir, efter en svårgenomtränglig administration, sena beslut och otillräckliga ersättningar, att regeringen inte är villig att stå för sin egen rovdjurspolitik och bekosta renägarna utifrån de ersättningsnivåer som beslutats.

Nödvändiga åtgärder
De åtgärder som Sametinget anser måste genomföras för att förbättra dagens situation är sammanfattningsvis följande:

1. För det första måste det beaktas vilket totalt rovdjurstryck en sameby kan bära. Det måste för varje sameby tas fram toleransnivåer för rovdjuren. Om toleransnivån överskrids ska rovdjur avlägsnas från samebyns område. Tolerans nivåer ska vara en del i att ta fram mål för rennäringen så att näringen inom varje sameby får en framtidstro.

2. För det andra krävs för att rovdjursförvaltningen ska fungera en förvaltning som möjliggör snabba beslut som grundar sig på den erfarenhet och de åsikter som finns inom rennäringen. Det krävs korta handläggningstider och tydligt agerande från alla inblandade. Dagens regler avseende jakt måste förbättras för att minska rovdjurens påverkan på rennäringen.

3. För det tredje krävs det forskning som tar hänsyn till rennäringens behov och förutsättningar. Här ska rennäringen medverka för att relevant forskning ger resultat som är användbara också i förvaltningen.

4. Och sist men självfallet inte minst så måste ersättningsnivåerna höjas rejält så att renägaren får en rimlig ersättning och kostnadstäckning. Och detta borde inte vara en politisk fråga - det handlar faktiskt om renägarens rätt att få ersättning för den egendom som avstås för det allmännas bästa.

Renkött som rovdjursföda eller livsmedel?
Sametingets möjligheter som en myndighet att stärka samiskt näringsliv utifrån dagens rovdjurspolitik är mycket begränsad. Ställd inför frågan, ska renkött i huvudsak vara rovdjursföda eller livsmedel, uppfattar sannolikt de flesta frågan som retorisk och svaret borde vara självklart. Med tanke på att renkött har en mycket hög efterfrågan och är en av Sveriges finaste kvalitetsprodukter, är svaret än mer självklart. Men verkligheten är en annan. Den synliggör ett bråddjup mellan svensk rovdjurspolitik och renskötarens vardag. Den här verkligheten torde även begränsa jordbruksministerns nyligen lanserade vision om Sverige som det främsta matlandet i Europa (www.jordbruk.se/jordbruk). Renköttet är en lokalt producerad, ekologisk och högkvalitativ matråvara med stort traditionellt, regionalt och upplevelseladdat värde. Under rätt förutsättningar och med en högre produktion skulle renköttet starkt kunna bidra till ett mervärde i den utvecklingen.

Förena två mål
Jag tror fullt och fast på rennäringens framtid inom hållbar livsmedelsbranschen. Jag tror också att biologisk mångfald är viktigt. Med utgångspunkt i Sametingets livsmiljöprogram är jag också övertygad om att det går att kombinera dessa två mål. Därför hoppas jag att vi under dessa dagar kan diskutera hur rovdjurspolitik och rennäringspolitik bäst ska kunna förenas. Frågan om vem ska betala rovdjurspolitiken tycker jag vi bör kunna anse oss vara överens om redan nu och lämna till de statliga finanserna att fixa.